Det har alltså snart gått ett helt år sedan jag blev tvåbarnsmamma. Ett härligt men stundtals väldigt jobbigt år. Det började inte så jättebra med Annabelle. Oj vilken tuff sommar vi hade. Jag överdriver inte om jag säger att jag grät varje dag de första 1-2 månaderna. Vi bråkade hela tiden, det var en stor omställning för henne att bli storasyster, och en stor omställning för mig att inse att jag bara är människa och att jag inte räckte till på alla sätt som jag ville för två barn. Eftersom både jag och Adam var ledig så fick hon inte vara på dagis, och när hösten kom så var det en lättnad både för henne och mig att få tillbaka rutinerna. Men - i våran kommun så gäller endast 15 timmar förskola när man har småsyskon hemma. Vi märkte snabbt att det inte funkade bra för någon av oss. Jag hann knappt få någon vila, och det var en ständig kamp att få hem AB från dagis. Hon ville inte gå hem när alla andra skulle få stanna kvar och äta mellis...
Sömnlösa nätter (trots en sovande bebis) och allmän stress gjorde att jag mådde sämre och sämre. Jag vet inte hur många olika tester på internet jag gjorde, och alla visade på samma sak - utmattningssymptom och depression.
I november tog jag äntligen tag i saken, jag kunde inte fortsätta utan att få hjälp, så jag fick en läkartid där jag satt och grät i en halvtimme och berättade hur jag mådde och upplevde situationen. Läkaren skrev ett intyg som gjorde att jag fick utökad tid för AB på dagis till 25 timmar i veckan, och det var verkligen en skänk från ovan.
En tid senare skulle jag på återbesök och eftersom jag egentligen inte mådde speciellt mkt bättre fick jag så kallade "lyckopiller" och sömntabletter utskrivna, och DET har verkligen hjälpt mig.
Under denna tuffa tid så har jag även haft det väldigt tufft med pappa. Han har blivit sämre och sämre i sin alzheimers, och för att göra en lång historia kort så har han nu äntligen fått flytta till ett äldreboende, efter en incident som kunde ha slutat i katastrof nu i vintras. Nu har han det bra, han har tillsyn och omsorg dygnet runt och jag kan äntligen slappna av. Imorgon ska jag träffa en mäklare som jag eventuellt ska anlita till försäljningen av pappas lägenhet. Puh....snart är det över!
Elliot då?
Ja alltså.... vad ska jag säga? Han är bäst. Han är helt enkelt den mest underbara lilla killen i världen. Under mitt tuffa år så han har bara hängt med. Han sover som han ska, äter som han ska och är allmänt nöjd - i stort sett hela tiden. Jag är otroligt tacksam över det! Tänk om han hade varit en gnällunge, då hade jag nog gått under...
Jag har alltså inte haft en så jättebra tid, men sakta men säkert så kommer jag tillbaka. Jag har totalt skitit i mig själv, inte tagit hand om mig själv alls, och det är det jag ska börja med snart. Jag ska göra något som jag egentligen är helt anti, men jag behöver en kickstart till ett sundare jag, och därför ska jag köra en "kur" eller "detox" eller vad jag ska kalla det. C9 heter det och är en del av Forever living. Jag vet inte så himla mycket om det egentligen, men några tjejer i min mammagrupp har gjort detta och fått fina resultat så jag ska prova. Jag har ett öppet sinne och är desperat, haha! :) Detta är inte ok längre, jag måste ta hand om mig själv och börja älska mig och min kropp.
Om ni vill så får ni gärna ta del av min resa mot ett sundare jag. Jag har till och med tänkt att jag ska börja springa, jag hatar ju att springa, men tänker att jag ska ta det i små, små steg.
Till sommaren ska vi åka till Cypern i en vecka, och jag önskar att några av mina hjärnspöken (och några kilon) är borta tills dess så att jag kan njuta fullt ut med min fina familj.
