Sedan jag blev mamma så känner jag då och då att jag har tappat bort mig själv, alltså den Jessica jag var innan jag blev Annabelles mamma. Var är hon?
Att livet ändras när man blir förälder är ju inte så konstigt, och det är kanske inte så konstigt att man själv förändras också. Jag känner att jag aldrig gör något för mig själv längre, allting jag gör är för Annabelle. Jag planerar mitt liv och min tid kring henne.
Och det är ju inte så konstigt, det är ju liksom så nu. Hon är hela min värld, min ögonsten, mitt allt.
Ibland brukar jag leta efter den gamla Jessan, men jag hittar henne inte. Hon är gömd någonstans. Kanske kommer hon fram igen om några år. Jag saknar henne.
Hon var lite roligare, lite gladare, lite mindre kontrollfreak, inte så stressig, inte så lättretlig, inte så trött, inte så pank.
Nu när jag läser det jag har skrivit så låter jag som en hemsk person. En hemsk och otacksam person.
Men det är jag INTE. Så missförstå mig inte.
Jag kan bara tycka att det är så få som berättar om hur det egentligen känns, det är så många som bara berättar om det som är bra, underbart och bubbelgumsrosa fluffigt. Det är ju inte så på riktigt. Men folk kan ju få låtsas om dom vill :-)
En bild från sommaren -10.
Lilla "Fjunis" var kanske 7-8 veckor i magen.
1 kommentar:
du är inte ensam om att sakna sitt gamla jag!! vi hittar tibax, jag lovar!!!! <3 <3
Skicka en kommentar