När man är gravid så är det ju bara naturligt att gå upp i vikt, men jag är liksom rädd att jag ska bli stor som ett hus. Jag äter och dricker mer nu än vad jag gjorde innan jag blev gravid, och jag äter framför allt socker, i form av juice och annan "skit"... Jag har aldrig varit en stor juice-drickare tidigare, men nu MÅSTE jag ha ett stort glas äppeljuice eller Tropicana apelsinjuice på morgonen till frukost. Och det stoppar inte där. Gärna juice till maten också, eller på stående fot i köket.
För att inte tala om alla mackor jag trycker i mig....gaah....Och pasta. Och godis. Detta är motsatsen till LCHF som jag annars älskar. Men jag sa till mig själv när jag blev gravid att jag inte ska hålla på och "trixa" med maten nu, utan äta det jag vill och det jag är sugen på. Det handlar om 9 månader i livet, och jag mår ju faktiskt bra av det, om man bortser från "ångesten" och "rädslan" av att bli stor som ett hus dårå.
Ni som har läst mina tidigare bloggar vet ju vilken periodare jag är när det gäller träning också (och vilken vilktnoja jag har), och det är nog det där med träningen som jag har mest ångest över. Jag har verkligen ingen lust/ork/motivation att träna, men jag ser fram emot våren/sommaren då jag ska gå långa powerwalks med barnvagnen och bränna bort alla gravidkilon (det är i alla fall min plan). Jag undrar just varför och vad jag har för jäkla spärr i huvudet nu som gör att jag inte orkar/vill göra sånt nu. Jag har inte ont någonstans i kroppen, så jag har ingenting att skylla på.
Hur hittar jag tillbaka till min lust och motivation för träning egentligen? Är det någon som vet?
1 kommentar:
Jag önskar jag hade något råd till dig på det där men jag har ju inte det. Även om jag VET att jag skulle må bättre i graviditeten om jag rörde mig mer, så förmår jag mig inte att göra det. Jag fattar inte varför. Det är någon spärr, något som är felande.
Sen är det så lätt att säga "njut av graviditeten" "bry dig inte om att du går upp i vikt" osv osv. Men vad fan, likt det du säger, om man har en inre noja då? Jag har också det. Tyvärr har jag förlikat mig med att "vaar tjock" eftersom jag gått upp en hel del sen jag träffade Jonas. (och jag vet att jag inte är tjock) men i mitt huvud är jag det och det är ju det som är det viktiga?
Ät vad du vill, för du MÅR bra av det då. Men kanske tvinga dig att ta trapporna istället för en promenad eller ett gymebesök, så känns det iaf lite bättre? D Försök hitta alternativ. Och när du gjort dom "små alternativen" så kan du ta fram dem och tänka på dem när du får sådär knäppa tankar.
kram!
Skicka en kommentar