Inte min grej...

Det här med Halloween är INTE min grej. Gillar oftast amerikaniserade "högtider" (typ Alla hjärtans dag), men det här med att klä ut sig, och gå runt och tigga godis är inte min cup of tea.

Än så länge kan jag dissa det, men Annabelle lär ju gilla det om nåt år så då är det väl bara att gilla läget. Idag var hon prinsessa på dagis när dom hade Halloween-fest, sånt tycker jag är ok.

Jag bjöd hem mig själv och Annabelle till mamma på middag (Adam har bortamatch), bara för att slippa "trick or treaters" (ja, så tråkig är jag). Tyckte att jag lyckades rätt bra, men när klockan var 20:50 så ringde det på dörren. Jag fick panik. Annabelle sov, jag hade bytt om till nattlinne, och hade verkligen ingen lust att öppna dörren till några godissugna ungar. Fy vad tråkig jag låter, jag hade ju till och med köpt lite utifall-att-godis, men det blev en principgrej. Klockan var nästan nio på kvällen, och några ungar går om kring och tigger godis...??
Fyra gånger ringde det på dörren och jag låg blickstilla i soffan.
Hahahaha!

Jaja, nästa år klär vi ut oss och spelar med. Men inte i år.
I år är jag en surtant.

Första inköpet!!

Idag fick jag hem min första gravidrelaterade grej som jag köpt till mig själv, nämligen denna olja som förebygger bristningar i huden i samband med graviditet. Jag använde den när jag var preggo med Annabelle och den var jättebra. Inga bristningar alls! 

Köpte 2 när jag ändå var igång :-) 

BIG news!

Igår släppte jag en bomb på Instagram, och idag släpper jag den här!

Jag är gravid!
Annabelle ska bli storasyster!
I Maj kommer storken, den 3/5 är det beräknat, lite kul eftersom det även var min mormors födelsedag!

SÅ, nu har jag berättat denna roliga nyhet, nu måste jag skynda mig lite innan jobbet! :-)

PUSS!

Nämen HEJ!

Här kommer ett sånt där sporadiskt, oplanerat inlägg igen!
Jag har en känsla av att jag kommer att börja blogga mer igen, snart, håll till godo (om ni är kvar).

Vad har hänt den senaste tiden? Inte så mycket utöver det vanliga. Jobb och vardag liksom. Och jobbar gör jag just nu. Eller "jobbar" kallar jag det inte, jag sitter av tiden just nu. Ett monsterpass som heter duga, från 9:45-20:15...och imorgon ska jag vara på plats igen kl 05:45.
Insåg nyss att jag inte har träffat Annabelle sedan i fredagskväll... Igår sov hon när jag gick till jobbet och sen sov hon hos mamma på kvällen, och ikväll sover hon när jag kommer hem. Imorgon lär det bli kramkalas på dagis när jag hämtar henne! :-)

Igår hade jag och Adam datenight när Annabelle sov hos mamma. Jag jobbade ju, han hade match, och så hade vi båda jobb på morgonen idag, så det blev bäst att hon sov borta, det skulle bli så flängigt annars.
Vi åt middag på Invito, och jag åt en gudomligt god svampsoppa till förrätt och en lika god oxfilépasta till efterrätt. Det kändes först lite tråkigt att beställa en pastarätt på en sån fin restaurang, men jag älskar pasta, och det var såååå gott! Krämigt och härligt, och oxfilén var perfekt! Den middagen lever jag på länge, haha! Det är så sällan vi kommer ut bara jag och Adam nuförtiden.

Tänkte jag skulle berätta en lite mer privat grej. Pappa har ju Alzheimers som jag har skrivit om tidigare, och det är som det är med det. Bra dagar och dåliga dagar. Mest dåliga, i mitt fall i alla fall.
Jag är med i en stängd grupp på Facebook, där jag dagligen tar del av andra människors öden med denna sjukdom, och jag kan aldrig riktigt känna igen mig i det dom skriver, för de allra flesta skriver med så mycket kärlek och smärta. Dom saknar verkligen sin mamma eller pappa, och hatar sjukdomen för att den har gjort deras förälder till en annan människa än den dom en gång varit. Vissa dagar känner jag så, men mest känner jag som jag skrev här i texten på facebook som jag nu delar med mig här också:


"Nu tänker jag öppna mig ganska ordentligt här, och jag har velat fram och tillbaka i huruvida jag ska skriva detta inlägg eller inte. Men jag har ett stort behov av att ventilera, och ikväll har jag gjort det med min syster (som också är med i denna grupp och som jag vet kommer att läsa inlägget) och med min sambo.
Min pappa har ju som sagt alzheimers, och fick sin diagnos i vintras. Och som alla andra här inne så hatar jag det. Men, jag kan nästan aldrig relatera till någon av er här, men jag "önskar" att jag kunde det, för då skulle allt kännas "normalt".
Ni allra flesta skriver så vackert (och sorgligt) om era anhöriga, om hur mycket ni sörjer och saknar eran mamma eller pappa. Jag gör inte det.
De senaste 20 åren har jag och pappa haft en väldigt ansträngd relation. Det var varit en emotionell bergochdalbana skulle man kunna säga, och allt började när mina föräldrar separerade när jag var 16 år. Pappa tog det väldigt hårt, och jag fick dra ett otroligt tung lass i att försöka att få honom att må bra (vilket så klart misslyckades). Jag fick hålla om honom på kvällarna när han grät, lyssna på hur han ville "hoppa från bron", "köra in i en bergvägg" osv, försöka uppmuntra och ge stöd, han drack mycket - medan jag själv gick sönder inombords för att familjen splittrades (jag vet att det var bra egentligen, det var inte hälsosamt för någon). Men aldrig någonsin frågade han hur jag mådde.
Plösligt hade han en ny kvinna som flyttade in hos oss, som han sedan levde ihop med i 10-12 år, ett förhållande som ingen riktigt förstod sig på, jag såg aldrig någon kärlek mellan dom och pappa pratade alltid bakom hennes rygg. Jag ville aldrig åka och hälsa på dom, jag minns hur jag ibland ljög om att jag jobbade på julafton bara för att slippa åka till dom (detta alltså i vuxen ålder).
Pappa har alltid varit ett "offer". Han har alltid haft problem med något eller någon - mer eller mindre - och det är alltid någon annans fel. Han bara klagar och är bitter, och allting handlar alltid om honom, och det är alltid så synd om honom.
Han kom aldrig och hälsade på mig, han frågade (fortfarande) aldrig hur jag mådde, och när jag var gravid för 4 år sedan frågade han heller aldrig hur jag mådde eller hur jag kände. Jag har känt flera gånger att jag nog skulle må bättre utan honom i mitt liv, och att säga det högt för sig själv - eller att skriva det i text så här - är väldigt jobbigt och tungt att erkänna.
Mycket av detta är ju kvar nu, han säger och gör en hel del konstiga saker, men jag vet ju att det är sjukdomen som talar.
Men - jag känner så mycket besvikelse och bitterhet till min pappa, att jag har svårt att ta hela situationen till mig. Jag känner liksom: efter allt vi har gått igenom, efter alla bråk och skrik, så ska jag liksom nu plötsligt släppa allt jag har och gör för att hjälpa honom? Jag vill inte det. Jag kan inte det. Jag bor 10 minuter ifrån min pappa och träffar honom kanske 1 gång per månad, för att jag känner att jag måste, inte för att jag vill. Jag vill inte svara när han ringer och jag vill inte åka och hjälpa honom med alla dessa småsaker han behöver hjälp med. Han bor fortfarande hemma och klarar det ganska ok fortfarande. Att åka till honom ger mig ingenting, det är snarare en ångest som startar dagen innan och resulterar i att jag är på ett jäkla humör, både innan, under och efter besöket, och det är inte roligt för någon av alla inblandade. Jag känner mig orättvis mot pappa eftersom han inte rår för hur det är, men samtidigt känner jag att jag går emot mig själv, hade han inte varit dålig så hade jag inte hjälpt honom, då hade jag känt att han fick klara sig själv. Och han är min pappa. Det är hemskt att känna så om sin förälder..
Jag försöker tänkta tillbaka och bevara fina och bra minnen. Han var en bra och rolig pappa när jag var liten, jag blir både glad och ledsen när jag ser gamla bilder på honom, för jag önskar att jag hade kunnat bevara minnet av honom så. Men allt annat som har hänt tar över helhetsbilden.
Hade det varit min mamma som varit sjuk så hade jag varit knäckt. Då hade jag fällt tårar varje dag och verkligen sörjt.
Men nu är jag mest arg och tycker att det är orättvist, av andra anledningar än vad ni andra upplever. Jag känner mig egoistisk som tycker att det är jobbigt för mig. När han fick sin diagnos i vintras så kände jag mig motiverad att hjälpa, mycket också för att jag är pappas ända anhörig i staden där vi bor, jag gick på anhörigutblidning och läste en massa på internet om sjukdomen, men nu känns allt bara hopplöst och mörkt...
Om det är någon här inne som förstår ens en liten del av det jag känner och går igenom så säg gärna till....jag hoppas att jag inte är ensam, fast så klart gör jag det också, eftersom jag inte önskar dessa känslor på någon..
En del av er som har orkat läsa hela vägen hit kanske har tagit illa upp av något av det jag skrivit och då ber jag om ursäkt för det, men detta är mina känslor och mina upplevelser med min sjuka pappa, alla har olika situationer i sina liv, och som sagt, jag hade ett stort behov av att släppa ut detta ikväll..
Ta hand om er"

När jag klickade i väg den där texten så var jag så nervös. Tänkte att folk kommer att tycka att jag är dum i huvudet.
Men, efter bara några minuter började kommentarerna komma. Värmande fina kommentarer från helt okända människor, och jag fick till och med två mail från människor som skrev att det lika gärna kunde ha varit deras berättelse. Jag har länge känt mig så ensam med dessa känslor och tankar, och skämts över att känna som jag gör.
Jag kände mig så lättad och nästan lycklig över all respons som jag fick, från helt okända människor.
Nu har jag delat med mig här också, och om det är någon av er som känner igen er minsta lilla, så tveka inte att skriva en liten rad :-)

Nu ska jag "jobba" vidare. Kvällen närmar sig, och det innebär lite mer rörelse här, eftersom det är några gruppträningspass som drar igång snart.
Tur det, annars hade jag väl segat ihop totalt...

Vi hörs snart igen!
Kram.

Mitt stora hjärta!

Titta på henne! Vad stor hon har blivit!
Mitt hjärta!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Hej hej!

Glest mellan inläggen, I know. Men jag ser att ni är några som tittar in varje dag ändå, gulligt.

Livet rullar på, jag har just slagit mig ner i soffan efter en "brutal" helg (liten överdrift). Adam har varit borta och jag och tjejerna har varit hemma. Igår tror jag att jag och Annabelle bråkade en gång i timmen - minst. Och när vi äntligen skulle ha en lite mysig stund, fira kanelbullens dag på café i Birsta, så försvann hon i 30 sekunder. Det kändes som 30 minuter, och jag har nog ALDRIG känt sån panik i mitt liv tidigare.
Vi var på HM och skulle köpa en vinterjacka och mössa till henne, och jag släpper blicken från henne i 3 sekunder, då jag ska plocka upp kortet och betala, och då försvann hon. Jag ropade och ropade, såg henne ingenstans.
Till slut - efter vad som kändes som en evighet - så ser jag henne, med en ballerinadräkt, gåendes mot utgången av affären, ganska långt bort från mig. Ropar då också, men hon hör mig inte ens, så jag börjar springa.
Kom ifatt henne ganska precis innan utgången (så hon behövde inte sätta igång larmet), och då sa jag till henne bestämt men utan att låta arg att hon INTE fick gå iväg så där utan mig. Inom mig höll jag ju på att bryta ihop, men det kunde jag inte riktigt visa då.

Efter detta var jag så skakis att vi struntade i fikat och köpte glass och åkte hem i stället. Och bråkade lite till. Varför vi bråkar? Jag försöker få henne att lära sig innebörden av ordet "nej". Det funkar så där.

Idag var en betydligt bättre dag, med dans, kalas hos Edith och sen en liten tripp till flygplatsen för att hämta hem mormor som har varit på semester. Och om en timme ungefär kommer Adam hem. Undrar om jag orkar stanna uppe tills dess..... Klockan ringer 04:15 imorgon OCH på tisdag.

Jag behöver en helg efter helgen. I alla fall efter den här helgen...

Bild från älskade Mallorca i somras. Jag vill tillbaka. Helst nu.