Igår var det ju som sagt dags för del 2 i utbildningen för anhöriga som jag är med i.
Som jag skrev förra gången så är jag yngst i "klassen", de flesta är långt över 70 år, men jag uppskattar det så mycket.
Dom sitter ju inne med så mycket erfarenhet! Men många av dom är så bittra, ledsna, arga och frustrerade, och det skrämmer mig så klart lite grann.
Igår träffade jag en kvinna vars man har haft Alzheimers i 13 år. Hon hade nära till tårar flera gånger då hon pratade. Hennes man har den senaste tiden blivit väldigt aggressiv och arg - inte mot alla - utan endast mot henne. Han kan ringa till deras barn och säga hemska saker om sin fru, och trots att alla i familjen vet att det är sjukdomen som talar så är det ju så klart otroligt jobbigt.
Sedan träffade jag en annan kvinna, hon måste ha varit närmare 80 år, och hennes man har också Alzheimers sedan flera år tillbaka. Hon berättade att han försvann en dag när hon stod i duschen. Hon ringde och ringde, och till slut svarade han flera timmar senare. Då hade han tagit bilen (trots körförbud) och kört till Hudiksvall. Efter många om och men så fick hon honom att åka hem igen, men det var inte helt lätt. Telefonen ringde och han skrek på henne och undrade varför hon hade bytt lås till huset.
Men - han hade åkt till huset som dom bodde i för 10 år sedan.
Den kvinnan var så himla gullig och rar, hon skrattade mycket.
Sedan finns det ett par som är där tillsammans, dom är i 70-års åldern. Hon är frisk, han är sjuk.
Dom är så söta. Han sitter helt tyst hela tiden, och när det är dags för fika så går dom tillsammans, hand i hand, och när det är samling igen så går dom tillbaka, hand i hand. Det är så fint att man blir rörd. Hon berättade förra veckan att hon för 15 år sedan drabbades av en hjärntumör, och då fanns han vid hennes sida dag som natt, och nu är rollerna ombytta.
Det är skönt att vara bland folk som vet vad man pratar om, och inte tycker att det man berättar är konstigt, utan snarare kan relatera.
Jag frågade igår om det är vanligt att den sjuke hittar på händelser, typ att dom har blivit rånade och haft inbrott, för att dom inte kan hitta till exempel plånbok och nyckar, och när jag ställde den frågan så fick jag många mumlande ja till svar, och folk nickade igenkännande.
Det känns skönt med dessa träffar, men samtidigt lite skrämmande inför det som kommer att komma.
