Livet.

Missförstå mig rätt.

Jag blir tokig. 

Annabelle gör mig tokig och jag blir så ledsen för att jag känner så.

Hon är aldrig stilla, hon är aldrig tyst, hon lyssnar inte på nån. Hon är överallt och ingenstans hela tiden. Sömnbrist och hormoner gör situationen olidlig för mig. 

Jag försöker ge henne så mycket jag kan av mig själv, men det är inte lätt. Adam är med henne jättemycket och visst underlättar det, men det är typ 10% av en dag.. 

Jag är fruktansvärt störd över hur dagissituationen är nu när jag är ledig. 15 timmar i veckan får hon vara på dagis (9-14 tis-tors). Det blir en väldigt lång helg med bråk, tjat och irritation. Jag tycker att man som förälder ska få bestämma hur ens barn går gå på dagis, inte kommunen. Jag önskar att det fanns ett val, om man vill kan man gå ner i tid, men  att bli tvingad till det....nä det känns inre ok. Optimalt hade varit 25 timmar i veckan OM man ville, eller mindre. Som det är just nu i början med ny bebis och allt vad det innebär så är det en väldigt ostimulerande tillvaro för en 4-åring som älskar att vara på dagis med sina kompisar....

Sorry för tråkigt och gnälligt inlägg, men allt är inte snuttigt och pluttigt i bebisbubblan. 

En vecka.

Hej på er!
En vecka har nu gått sedan vi gick från att vara 3 till 4 personer i våran familj. Jag tänkte att jag skulle skriva ner hur det hela gick till, en liten förlossningsberättelse med andra ord. Den blir inte så lång, för det gick ganska snabbt! :-)

Allt började alltså förra tisdagen, den 28/4. Jag vaknade tidigt på morgonen av att jag hade väldigt mycket sammandragningar, alltså såna som inte gjorde ont, utan bara gör magen stenhård. Framåt förmiddagen hade jag även lite värkar, men eftersom detta var första dagen som jag överhuvudtaget kände nåt sånt, så var jag lite osäker på om det verkligen var på gång eller inte. Slemproppen hade inte lossnat och vattnet hade inte gått.

Ju längre dagen gick, desto mer säker blev jag på att det verkligen var på gång. Jag fick andas mig igenom värkarna som kom ungefär var 8-10 minut. Alltså inte så tätt som dom "borde" för att vi skulle åka in till förlossningen.
Jag ringde mamma och sa att det nog var bäst att hon kom till oss på kvällen, för det gjorde så pass ont att vi nog med största sannolikhet skulle behöva åka in.
Hon kom till oss ca 20:30, och då var det så olidligt att jag ringde till förlossningen och sa att vi var på väg.
21:00 blev jag undersökt, det visade sig att jag var öppen 2,5 cm och att livmodertappen var helt utplånad, vi fick alltså stanna kvar. Jag var helt säker på att vi skulle få åka hem, eftersom värkarna fortfarande inte kom speciellt tätt, men dom var riktigt smärtsamma.

Vi fick ett rum, och jag satte mig i ett badkar med väldigt varmt vatten i ca 40 minuter, därefter gick jag över till sängen där jag stod upp och kämpade med lustgasen fram till nästa undersökning, som var kring 23:30. Jag hade sagt att jag gärna ville ha EDA, och hoppades att det skulle vara dags för den strax, den får man oftast när man är öppen 4 cm. Undersökningen visade att jag var öppen nästan 9 cm!!! Ingen EDA för mig alltså, och Adam har sagt att han aldrig kommer att glömma blicken i mina ögon när jag insåg att jag skulle behöva göra detta utan bedövning!
Jag gillar inte riktigt lustgasen, jag kände mig bara full och trött typ, men det hjälpte väl lite grann i alla fall, från början åtminstånde.
Vid 01:00 började det hända grejer. Jag började känna något jag aldrig känt förut, jag förmodar att det var krystvärkar. Det var såååååå fruktansvärt obehagligt, och en känsla som verkligen inte går att beskriva. Vid ett tillfälle trodde jag att jag skulle kräkas (ingen katastrof, men ändå) av smärta. Jag skrek och skrek och ville ge upp flera gånger, men efter 3-4 krystvärkar var prinsen ute! Och då - precis som förra gången - så var smärtan som bortglömd direkt! Så, det tog ca 4 timmar, vilket jag helt klart föredrar framför 14 timmar som det tog för Annabelle. Det var två sköterskor i rummet, och med Annabelle kanske 10 olika personer (inklusive en sugklocka).
Detta var helt klart en riktigt bra upplevelse, och jag är i efterhand nästan "glad" att jag inte fick någon EDA. Det kändes ju mycket mer, och på så sätt visste jag även när jag skulle krysta och inte.

Nu har vi varit hemma i en vecka som sagt, och det har inte varit en dans på rosor... Elliot är perfekt, verkligen perfekt. Han gråter knappast någonting, bara om inte maten serveras snabbt nog, och han sover jättebra. Amningen funkade direkt, så inga klagomål där.
Den största omställningen är för Annabelle. Hon har verkligen svårt att hantera situationen, och det har gjort mig så ledsen i flera dagar. Känslan av att inte räcka till för båda är fruktansvärd. Hon testar alla gränser som går att testa, hon grinar åt småsaker, det verkar som att hon har blivit DÖV för hon hör oss inte alls.... Så, det har varit väldigt jobbiga dagar faktiskt. Jag hoppas att det ger med sig snart, så att hela familjen kan njuta av det nya liv vi har fått.

NU ska jag gå ut i spöregnet med Elliot och hämta storasyster på dagis. Hoppas hon är på bra humör!
:-)