*..Mammabelle..*: januari 2014

Jamen visst, jag kör så länge det känns roligt! Just nu känns det jätteroligt!

Vad har hänt sedan sist jag skrev?
Hmm...jag börjar på jobbfronten tror jag. Vet inte om jag hann nämna det innan avslutet, men jag har fått lite mer ansvar på jobbet (ibland känns det som för mycket ansvar), jag kan nu titulera mig som receptionsansvarig, så fancy eller hur?
Jag ansvarar för receptionen och schemaläggning, och även vissa inköp och sånt. Oftast är det roligt, men det är dagar då jag ibland önskar att jag "bara" var receptionist i stället.
Hela klimatet har ändrats på mitt jobb. Jag kommer ihåg en tid då jag var på Arbetsförmedlingens hemsida varje dag och letade efter nytt jobb. Nu är det inte så överhuvudtaget, och det kan jag tacka världens bästa (nya) chef Tina för. Vilken tjej hon är, otroligt bra chef och människa, och endast 30 år.

Familjen lever och mår bra. Min lilla Annabelle (som inte är så liten längre) är så himla härlig, rolig, underbar, jobbig - ja allt på samma gång. 2-årstrots har vi inte märkt så mycket av, däremot "nästan-3-årstrots", jo man tackar. Herre min Gud vad hon är envis och bestämd ibland. Det gäller verkligen att välja sina strider, för annars skulle man bråka dygnets alla vakna timmar vissa dagar. Hon lär sig saker så snabbt nu, hon utvecklas i en otrolig fart. I slutet av sommaren så la vi ju av med blöjor, och hon blev torr direkt. "Nr 2" tog det lite längre tid med, men nu för 2-3 veckor sedan är hon helt blöjfri och gör alla sina behov på pottan eller toaletten. Så himla skönt är det! Det är aldrig kul att läsa om kiss och bajs, men hon var så rolig när hon bajsade på pottan en av de första gångerna. Hon ställde sig upp, tittade ner i pottan och utbrast "titta mamma! Ett V! V som Valter!!" (Valter är en pojke på dagis). Jag skrattade så mycket då!
Adam jobbar och sliter med basketen som vanligt. Februari blir en månad då vi är extra tacksamma över att min mamma finns till hands, då han åker på extremt många resor under den kommande månaden. Först ut är en resa till Boston i USA, och där blir han i 9 dagar. Sedan väntar Norrköping, Stockholm, Nässjö och Luleå. Han är hemma 5 dagar på 3 veckor om jag inte har helt fel. Pust. Vad hade vi gjort utan mormor kan man fråga sig. Jag är otroligt tacksam över att hon finns och är frisk.

På tal om hälsa och familj.
Min pappa är det "så där" med. Det är ingen hemlighet att jag och min pappa har ett ansträngt förhållande. Det har varit så i stort sett hela mitt vuxna liv. Vi är båda väldigt temperamentfulla, och det är ibland (oftast) en dålig kombination. Nu har vi kommit till en ny del i livet, där det har visat sig att pappa har blivit dement (eller fått demens eller hur man nu säger, allt är så nytt och jag kan inte riktigt det språket än). Vissa dagar är han "som vanligt", alltså då har han ont i sitt ben, klagar om det mesta, inget är bra osv, och vissa dagar är han väldigt uppåt, och jag har märkt att det är dagarna som är "bra" som egentligen är dom dåliga. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara för någon som inte känner pappa, men han är av naturen en ganska negativ, gnällig, ältig, tjatig gubbe, och det hör inte till vanligheterna att han INTE är så. Så när han ibland ringer mig 4 gånger på en timme och berättar samma saker som om att det vore första gången han berättar det, så vet jag att det är en "dålig dag", för minnet är inte med honom. Och han låter oftast väldigt glad och uppåt dessa dagar.
Vi har gjort en demensutredning, han har fått göra en del tester och röntgen, och det visar förändringar på hjärnan. Vi vet inte hur långt gånget det är, men jag har en känlsa av att detta har pågått ett tag. Om man nu kan utrycka sig så.
Vissa dagar har jag jättesvårt att acceptera detta. Jag beter mig som jag alltid har gjort mot pappa, blir irriterad och tjafsar med honom ibland, fast jag vet innerst inne att jag måste, måste, måste ha mer tålamod nu. Inte tjafsa emot alla konstiga saker han säger och gör, utan bara hålla med (och bita ihop).
Det är bäst att göra så i de flesta lägen.

Jag då? Hur är det med Jessica?
Tackar som frågar. Det är bra, just nu inte så bra, men det är bara för att jag är sjuk.
Från den första december så fick jag ett ryck och gick med i Viktväktarna. Jag kände att jag verkligen inte trivdes med mig själv (kommer man någonsin att göra det till 100%?), och av tidigare erfarenhet så visste jag att VV funkar för mig. Jag har inte lika många kilon att gå ner nu som då, det handlar om 6-7 "trivselkilon" som ensvisas med att lägga sig lite här och där som jag inte gillar. Och för att få bort dom så måste man anstränga sig lite.
Jag började med maten. Körde väldigt strikt fram till jul. Så här i efterhand kändes det kanske inte så smart att hålla på med sånt kring jul. så jag tog lite jullov och unnade mig saker. Nu har jag kört strikt i 3 veckor igen, och från 1 december till nu har jag gått från 65 kg till 59,4 kg, och det är jag otroligt nöjd med. 58 är målet.
Jag skrev att jag började med maten. Nu har jag även lagt till träning. Något som jag borde ha gjort för väldigt länge sedan. Jag försöker köra 2-3 pass i veckan. Det går bra än så länge. Vissa veckor blir det mer, andra mindre. Jag har till och med bokat in ett träningskonvent i Åre i maj, Work out Åre. Det var många från jobbet som peppade mig till att boka, och jag var inte så svårövertalad! Nu har jag ett litet mål, och det är att vara lite mindre otränad då :-)

Nu har jag fått skriva av mig lite, och nu är det dags för en liten hund att få kissa av sig lite. Tindra, älskade lilla hund. Hon har två hem, här och hos mamma. Hon är hos mamma väldigt mycket, mest då Adam reser, och nu har ju mamma gått i pension också, så ibland händer det att Tindra stannar lite extra bara för att mamma tycker att det är så mysigt med sällskapet.
Som sagt, tacksam över mamma.

Hörs vi imorgon?
But of course! :-)

..Mammabelle..

fredag 31 januari 2014

Wishlist.

En bekännelse.

Soff-selfie.

Mättande och gott!

Fredagsflätor.

torsdag 30 januari 2014

Let's do this!

Ska jag?

Bloggarkiv