Samvetet, tiden, energin.

Nu kanske jag generaliserar, tror dock inte det, men när man blir mamma så händer det många saker i kroppen, både fysiskt och hormonellt, för de flesta kvinnor.
Det som har varit den största omställningen de här sista snart 3 år sedan är samvetet.  Det dåliga samvetet.
Jag har dåligt samvete över allt möjligt. Över att jag inte orkar leka med Annabelle när jag kommer hem från jobbet de dagar jag måste kliva upp kl 05 för att jobba. Över att jag inte orkar laga en bra och näringsrik middag varje dag. Över att mamma är med Annabelle så mycket för att jag förlorar så mycket pengar om jag ska vabba när hon är sjuk.
Jag har dåligt samvete över så många saker som det egentligen bara är jag som mår dåligt över. Jag tror inte Annabelle far illa på något sätt alls, för att inte tala om Adam, han har aldrig dåligt samvete, i alla fall inte vad han säger. Men så klart förstår jag att det inte kan vara roligt att vara borta från henne så mycket som han är under vissa perioder (läs februari).

Nu, i och med min pappas sjukdom, så öppnas en helt ny kanal med dåligt samvete.
Äter han ordentligt (nej)? Klarar han av att åka och handla själv (ibland)? Har han ordning på sina räkningar (förhoppningsvis)? Går han ut med hunden (hoppas verkligen)? Äter han sin medicin (nästan aldrig)?
Jag känner varje dag att jag borde göra mer, ringa honom oftare, hjälpa honom så mycket som jag bara kan. Men vart ska jag hitta den energin och tiden då? När jag inte orkar leka med mitt barn vissa dagar, laga bra mat till henne, och för att inte tala om hitta energi och tid till mig - och till mig och Adam.
På ett sätt så känns det "bra" att pappa har fått en diagnos. På så sätt vet jag varför han är som han är och varför han säger saker och är helt "uppe i det blå" vissa dagar.

 

Djupa tankar så här på en söndag på jobbet...