Jag vet inte om jag "borde" skriva om honom eller inte. Det är lite som att skriva om sitt barn. Det är jag också kluven till.
Jag vet att jag inte borde lägga ut så mycket bilder på henne. MEN - jag har en sån liten blogg. Det vore annat om jag hade 100 000 läsare liksom.
Det känns som att jag står på samma ställe och stampar. Jag märker att detta med hemtjänst och sånt (och kallelser till läkarbesök) är något som inte riktigt händer av sig själv, utan något man hela tiden måste tjata sig till nästan. Jag har ett jobb där jag inte alltid kan svara i min telefon om den ringer. Jag kanske inte ens ser att det ringer, förrän 1 timme efteråt.
Denna vecka har jag två missade samtal från dolt nummer, och jag kan sätta pengar på att det har haft med pappa att göra. Inget nummer att ringa tillbaka till, och inget meddelande i röstbrevlådan.
I nuläget går all post hem till honom. Vilket gör att jag inte vet om han har fått kallelse till VC. Jag vet inte heller om han har fått brev från kommunen. Sånt vet jag bara om jag åker dit varje dag, och det kan jag omöjligt göra.
Pappa vet inte att han han alzheimers än. Han har inte fått sin diagnos än.
Han tror att han har haft en hjärnblödning för 2 år sedan, och att det är orsaken till hans minnesproblem.
Han tror även att han har blivit rånad, haft inbrott, och fått sin bil stulen (alltså inte allt på samma gång, utan vid tre olika tillfällen). Jag har fått prata med polisen tre gånger sedan november, och ringt och spärrat hans bankkort 2 gånger sedan nyår. Och varje gång det har hänt så har jag även fått försöka förklara för honom att det inte går att få ut kontanter på hans bankkontor, förklara att det går att ta ut på Forex och han har varit lika förvånad varje gång vi har åkt dit för att ta ut kontanter.
Ibland ringer han mig flera gånger på en dag, som mest var det 4 gånger på en timme, och varje gång var det som att det var den första gången.
Och ibland säger han så konstiga saker, som man bara måste hålla med om, även fast det tar emot. Allt för att han inte ska bli upprörd och arg, för att han inte förstår.
Men ibland är han som "vanligt". Och att aldrig veta vad han har för dag när man ska åka dit eller ringa till honom tar på energin. Men jag är numera alltid beredd på en dålig dag. Allt annat är bonus.
Så här vill jag minnas honom, den dag han inte längre finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar