Hej hej bloggen!
Nu gör jag ett försök till att blogga när lilla fröken ligger och sover här i soffan brevid mig.
Lilla Annabelle föddes som sagt den 3/3 (torsdag förra veckan). Vi åkte in till förlossningen kvart i tre på natten efter att jag hade haft sammandragningar/värkar hela kvällen och natten, samt att mitt vatten gick. Dock var det väldigt dramatiskt för mig i alla fall, för när vattnet gick så var det bara en massa blod som kom (trodde jag i alla fall, men det var blod i vattnet) så vi lämnade lägenheten med världens blodbad i badrummet. Adam körde rally upp till sjukhuset och jag var så himla rädd pga allt blod, och hade bara en enda tanke i huvudet och det var "fan,fan,fan". Det visade sig vara helt normalt i alla fall, men jag glömmer inte den där känslan i första taget..
Jag blev undersökt och en halvtimme senare hade vi fått vårat förlossningsrum.
Vad som hände under dagen var att jag hade kraftiga värkar som jag lindrade med lustgas till en början och sedan tog jag EDA (epiduralbedövning). Utan eda'n vete fan hur jag hade klarat av värkarna alltså, shit vilken befrielse det var att få den. Tyvärr fick läkaren sticka mig i ryggen 5 gånger innan han fick till det, och jag var riktigt öm i ryggen i ett par dagar efteråt.
Hur som helst, för att göra en lång och smärtsam historia kort, runt 16:10 på eftermiddagen så började jag krysta och 16:38 var hon ute! (givetvis ´hände det lite saker under dagen, typ jag fick feber och frossa, en massa tester av Annabelles blod gjordes för att se om hon påverkades av min feber, osv, men det blir så långdraget att försöka återberätta allting).
Själva smärtan under krystandet var verkligen det värsta jag någonsin har känt, och det gick inte att förbereda sig för det. Jag skrek som jag aldrig har skriktit i mitt liv och trodde att jag skulle "gå sönder". Adam var fantastisk och peppade mig hela tiden, och jag vet att han kämpade på som fan också. Tänk att bara stå och titta på när ens kvinna skriker som att hon håller på att dö...
Men det sjuka i det hela är att så fort hon låg på min mage - alltså verkligen sekunden efter hon kommit ut - så kom jag knappt ihåg smärtan. Känslan av att ha min dotter i mina händer övervann all smärta i världen.
Efter förlossningen hade min feber avtagit med vi skulle få bli kvar på BB över natten för observation, och dagen efter bodde vi en natt på patienthotellet bara för att ta det lugnt, så vi kom alltså hem i lördags kväll.
Livet är verkligen annorlunda nu. Saker som kändes viktiga tidigare är inte lika viktiga längre.
Första natten hemma var jättejobbig. Hon sov så klart inte så mycket (och inte vi heller så klart), men andra natten var en gudagåva då hon sov jättebra och jag fick sova ett par timmar i sträck utan avbrott. Jag försöker att lägga mig vid 22 så att hon och jag sover till kanske 01:00, och då går vi upp och äter och jag kollar på tv i kanske 2 timmar, och sedan lägger vi oss igen. Vanligtvis vill hon äta igen vid 4-5, och sen sover vi till 8-9 eller nåt, men det är verkligen olika från natt till natt märker vi.
Trots sömnbristen är jag inte så vansinnigt trött på dagarna. Jag vet att jag borde passa på att sova lite när hon sover, men då vill jag ju passa på att göra andra saker som att fixa med saker som jag inte hinner när hon är vaken, typ tvätt, matlagning, ta en dusch osv.
Adam är på jobbet flera timmar om dagen så vi är ensamma ganska mycket, men vi klarar oss fint. till helgen blir det lite kämpigt tror jag, Adam åker bort på torsdagkväll och kommer tillbaka på lördagkväll...undra hur pigg jag kommer att vara då?
Oh well...vad mer ska jag skriva? Hmm....att hon är världens finaste? Nä, det vet ni ju redan ;-)
Hej då på en stund!
2 kommentarer:
Åh vilken gosig söt tjej ni gått alltså! Minns allt så väl från min egen förlossning nu då jag läste lite om din..och alla känslorna och detta med att ist för att sova själv passa på att fixa hemma! ;)
Kram
men guuud e hon född 16:38? :)
Lionel e född 6 dagar senare som du påminde mig om men 16:39 :) haha
ååhh förlossningshistorieR, älskar dom!
Skicka en kommentar