Tröttheten personifierad.

Egentligen borde jag lägga ut en bild på hur jag ser ut exakt just nu. Men jag vill inte skrämma bort er.
Jag är sååå trött att jag knappt känner igen mig själv. Inget smink i världen skulle kunna piffa upp mig, för oavsett om jag har den bästa concealern så syns det ändå i mina ögon hur trött jag är. De blåa ringarna kanske försvinner, men inte blicken.
Idag har varit den värsta på länge. Inte för att Annabelle har varit jobbig eller så, för det har hon inte. Hon har gnällt lite men inte mer än vanligt.
Jag känner bara att sömnbristen börjar komma ikapp nu. Plus att jag har varit så orolig för Tindra. Hon verkar vara lite piggare nu, hon har kräkts idag också, men nu finns inget kvar att kräkas upp i hennes lilla mage så nu kommer bara gult skum. Alldeles nyss drack hon vatten och då grät jag av lättnad och överöste henne med pussar. Och Adam kom nyss hem också och då blev hon jätteglad, så det känns lite bättre nu.
Men alltså, fyy fan va trött jag är. Och känslig. Det kan inte vara lätt att heta Adam Alexander nu. Stackarn kommer hem till ett vrak till flickvän som grinar för minsta lilla. Inte för att jag är arg eller ledsen eller irriterad, utan för att jag är trött.
Men - jag ser ljuset i slutet av tunneln. Imorgon är det sista matchen för denna säsong, vilket innebär betydligt mindre jobb för honom och betyligt mer avlastning för mig.

Så, nu har jag skrivit av mig lite. Tack och bock.