Jag är en mamma.

Jag är någons mamma. Annabelles mamma.
Jag älskar Annabelle på ett sätt som verkligen inte går att beskriva. Och mer och mer för varje dag som går. Hur är det ens möjligt undrar jag ibland.
Här om kvällen tittade jag och Adam på ett avsnitt ur en serie som vi precis har börjat följa. Just den kvällens handling var om en familj vars dotter var försvunnen och hade hittats död. Jag började tokgrina. Det fanns ingen hejd på mig. Tårarna bara forsade och Adam undrade vad det var, för det var ju ju liksom inte sorgligt på tv'n, snarare hemskt. Det jag fick fram mellan tårarna var "Jag älskar Annabelle. Gud vad jag älskar henne. Jag saknar henne när hon sover." Jag var nära på att gå och lyfta upp henne ur sängen bara för att få vara med henne, men jag nöjde mig till slut med att lukta på henne lite i stället. Onödigt att väcka henne liksom.
Igår när vi satt i soffan och busade så fick jag henne att skratta genom att göra pruttljud med min mun. HOn tyckte det var jätteroligt, och jag började gråta igen. Det kommer som en våg, den där kärleken. Den bara sköljer över mig och jag fylls med såna känslor som jag inte kan hantera.
Idag åkte jag och handlade. Annabelle och Adam stannade hemma. På vägen hem så fick jag för mig att lukta på min hand, och den luktade som henne. Som hennes dreggel typ. Jag skyndade mig hem, men hon låg och sov när jag kom. Efter en stund gick jag och ställde mig vid hennes säng. Helt plötsligt vaknade hon, utan förvarning. Hon brukar alltid ligga och röra på sig lite innan hon slår upp sina blå ögon, men nu var det som att hon kände på sig att jag stod där och väntade på att hon skulle vakna. Och när hon såg mig, så fyrade hon av världens leende. Min dotter. Min dotter sken som en sol mot mig. Det går inte att förklara hur det känns. Är man någons mamma så vet man nog vad jag menar. Jag hade ingen aning om att jag var kapabel att älska så här mycket. Oj oj oj.

Min Annabelle (Bellis, Bello, Annabull).