Jag fick ett ryck i eftermiddags och gjorde en bulldeg. Jag bakar aldrig bullar, ska jag vara ärlig så tror jag att detta var 3-4 gången I MITT LIV som jag bakar bullar. Jag vet inte vad fan det är, men det är lite ångestladdat för mig att baka bullar. Prestationsångest så det skriker om det. Dom måste ju bli perfekta annars är dom inte goda. Dom måste bli som mammas. Ja ni hör ju. Jag är lite störd när det gäller bullar. Hur som helst. Allt gick bra fram tills att jag skulle kavla ut degen och bre på fyllningen. Då börjar Annabelle att gnälla lite smått. När jag har kommit halvvägs är hon nästan hysterisk. När jag nästan är klar ÄR hon hysterisk. Jag blir så jäkla stressad, det saknas bullformar, jag hittar dom inte, hon skriker, jag letar, försöker ge henne nappen som hon totaldissar, hittar till slut formarna och placerar de sista bullarna i dom och slänger över en handduk över plåten. Vid det här laget hör nog grannarna på första våningen kaoset i mitt kök. Jag känner mig nu så här i efterhand som en värdelös mamma, men allt handlade ju om att bli den perfekta bullmamman som bakar perfekta bullar. Annabelle blev tyst och lugn så fort jag tog upp henne och 5 minuter senare somnade hon. Hon var alltså hysteriskt trött.
Nu hoppas jag att dom blir goda också. Jag återkommer med en rapport senare.
/värdo-mamman Jonsson.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar