Tankar i regnet.

Min fina vän Edith skrev ett så fint inlägg idag. Jag blev så glad och rörd. Vi har verkligen kommit varandra så nära, och det är så härligt.
Jag har tänkt på det här med vänskap. Det är verkligen som förhållanden, håller ni med?

Jag bor ju i staden som jag är född och uppvuxen i. Man skulle kunna tro att jag borde ha kontakt med, och vara vän med, många från min barndom och mina ungdomsår, men icke.
Den enda är ju Anna, och hon bor ju inte ens här längre.

Jag tror att det beror på följande faktorer: när jag gick i årskurs 1-9 så var vi en underbar klass som splittrades när vi skulle vidare till gymnasiet. Jag hamnade i en klass där "alla" tjejer var populära utom jag, i stort sett. Jag spelade basket, och kunde aldrig göra nåt kul på helgerna, för då var det minsann matcher som gällde. Vi var i och för sig ett kompisgäng som hängde ihop ett tag, åkte på en partyresa till Grekland, men jag var aldrig en självklar "medlem" i gänget kändes det som. Jag blev alltid det tredje eller det femte hjulet.
Efter gymnasiet hade jag inga som helst planer på att plugga, vilket i stort sett "alla andra" skulle göra, och mina kompisar flyttade till andra städer och jag började jobba direkt efter studenten. Jag spelade fortfarande basket och hade min trygghet i laget, men efter ett tag blev jag less på att vara en bänkspelare som lade ner exakt lika mycket tid som resten av laget, men aldrig fick spela på matcherna (bara om vi ledde med 20 eller låg under med 20, typ), så när jag var 21 slutade jag spela.
Den hösten åkte jag till USA och blev kvar där i 2 1/2 år, och när jag kom hem hade jag ingenting. Inget jobb, och inga vänner. Jag kom hem till MIN hemstad, och hade ingenting.

Till slut fick jag jobb på casinot, och där är alla som en enda stor familj. Efter någon månad hade jag både pojkvän och kompisar. Livet lekte. Efter 2 år så kom Jessica in i mitt liv som en stormvind. Vi blev så tighta och bästa vänner! Vi befann oss båda i samma situation i livet, fast i ett förhållande som vi inte var lyckliga i längre, och vi fann stöd och styrka hos varandra. Vi blev singlar samtidigt, och festade och hade verkligen the time of our lives. Vi var Piff & Puff, Quack-pack, och så vidare. Så kul hade vi tillsammans.
Men något hände, och jag kan inte sätta fingret på vad exakt, men vi gled i från varandra lite, och jag har varit ledsen över det, som att jag har sörjt det nästan. Vi träffade nya killar, och gick vidare, det var som om att vi inte "behövde" varandra längre. Vi är fortfarande vänner så klart, men vi ses inte så ofta, men när vi väl umgås så har vi roligt och pratar alltid om "gamla tider".

För snart 3 år sedan började jag på Helex (där jag jobbar nu). En mycket mindre arbetsplats, med färre kollegor. Jätteroliga och bra kollegor som även dom har blivit goda vänner.
Jag träffade Adam och ja, the rest is history. Nu är jag mamma och har helt nya värderingar i livet.
Och en helt ny vän i Edith som också blev mamma, bara en månad efter mig. Vi befinner oss i samma stadie i livet, även fast det skiljer 9 år mellan oss. Vi går igenom samma saker, har samma funderingar.
Ibland blir jag lite ledsen när jag tänker på det. Edith, Jakob och Oliver kommer ju inte att stanna här för alltid. Har jag/vi riktigt otur så kanske bara den här säsongen ut. Alltså till maj ungefär.
Men, så nära som vi har blivit så är jag övertygad om att vi kommer att vara vänner för alltid. Ens barn är ju för alltid, och vi delar det med varandra. Jag vill så gärna följa lilla Olivers utveckling och uppväxt, även om det blir på distans (men självklart hoppas jag att Jakob förstår att han borde skriva på ett låååångt kontrakt med Dragons, hehe).

Jag tror att varje människa som kommer in i ens liv har en mening, och att det finns en anledning till varför vissa finns kvar för alltid och varför vissa bara fanns för en kort stund.

 Eller hur Edith? ;-)

Vänskap när den är som bäst.