....känner jag mig som just nu. Fan alltså. Fan.
Annabelle har ju blivit lite förkyld. Hon hade lite feber i lördags, ingen feber igår, ingen hosta, bara hängig och snorig.
Imorse var jag superduper-tveksam till att gå med henne till dagis, magkänslan sa att hon kanske borde vara hemma, men jag försökte tränga bort dom tankara och tänkte att jag säkert bara var överkänslig. Adam tyckte att hon kunde gå till dagis, hon var ju bara lite snorig (som alla andra barn där).
Så, jag gick dit med henne, hon blev glad och sprallig när vi kom fram, och det var inga tårar när jag vinkade hej då. En skön känsla.
Men - så ringde hennes ena fröken för 30 minuter sedan (10:30) och sa att hon hade varit jätteledsen och bara velat vara i famnen, och att hon nu hade SOMNAT ute i en vagn... Somnat alltså, 10:30...
Hon var inte alls redo för dagis idag, jag visste det. Jag borde ha lyssnat på magkänslan och låtit henne vara hemma. Fan...
Dom skulle spara lite mat till henne från lunchen och se om hon vill äta nåt när hon vaknar, och så skulle dom ringa mig. Jag skulle vilja springa dit NU, men och göra vaddå? Väcka henne? Nä.
Jag går dit när dom ringer.
Fan fan fan. Usch vad jag känner mig SÄMST.
Imorgon stannar hon hemma. Så det så.
1 kommentar:
Åh detta samvete som ständigt jagar en.... Men som tur är märker de små sällan själva av det...även om vi föräldrar tycker det är jobbigt att göra "fel val" och "fel prioriteringar"..
Skicka en kommentar