Jag är inte så öppen med personliga saker här på bloggen, men nu ska jag göra ett undantag. Det är lite skrämmande att göra detta, och jag vet inte till 100% varför jag skriver det jag kommer att skriva, men lite för att ventilera för min egen del, och lite för att jag hoppas att detta ska vara igenkännande för någon som kan säga till mig att det är ok, eller att det finns hjälp att få. Gud det låter ju som värsta stora grejen, men ok, nu kör jag:
Det handlar om mitt kontrollbehov. Jag har skrivit om det förut, och jag känner att det börjar gå lite för långt i vissa lägen. Mitt kontrollbehov visar sig ofta i små mängder om jag kan yttrycka mig så, typ att jag inför situationer som inte hör till vårat vardagliga liv, försöker planera in i detalj hur saker och ting ska göras, för att allt ska gå så smidigt som möjligt.
För ett år sedan handlade det om saker som babysång, babysim och basketmatcher, bilresor till Stockholm. Det skulle sovas, ätas och sovas igen, för bästa möjliga "resultat" (med resultat menar jag bästa möjliga humör på Annabelle typ). Om något skulle gå snett så kändes det som jordens katastrof. Typ om Annabelle inte hade sovit bra innan babysim så tog jag liksom för givet att det skulle bli kaos i omklädningsrummet med skrikfest och allt vad det innebär. Eller om vi skulle åka till Stockholm så ville jag att vi skulle åka i lagom tid så att Annabelle kunde sova i bilen, för smidigast möjliga resa.
Jag kan med facit i hand säga att jag borde ha haft en mer avslappnad inställning till allt det där, bebisar skriker och grinar när dom är missnöjda, so what? Who cares egentligen (förutom jag då)??
Nu är Annabelle lite äldre, och nu finns nya saker för mig att försöka kontrollera. Till exempel:
de senaste helgerna har Adam och Annabelle gått på Himlabadet på helgerna, 3 eller 4 veckor i rad nu.
Jag har till en början sagt att jag inte vill följa med för att jag behöver vila, städa, laga mat, få egentid - ja en himla massa ursäkter. Det är inte sanningen, och sanningen insåg jag idag.
Det har ju med kontrollbehovet att göra.
Adam har berättat för mig hur mycket Annabelle ÄLSKAR att bada där, hon plaskar, åker kana och tycker att allt är superkul! Jag VET, alltså jag känner det i magen, att om jag skulle vara med dom, så skulle ingen av oss ha speciellt roligt, eller visst skulle vi ha kul tillsammans, men jag skulle inte kunna slappna av och bara "kick back". Jag skulle vara rädd att hon skulle halka, ramla ner från rutchkanan (som är ca 1 meter hög typ), slå i hakan och slå ut tänderna eller bita hål i läppen. Blod överallt.
Ja alltså, nu hör ju. Jag skulle vara en "partypoop" och skulle säga nej till allt, bara för rädslan av "tänk OM hon halkar och slår sig ordentligt". Jag skulle bli irriterad på Adam för att han busar "för mycket" och inte är tillräckligt försiktig (vilket han så klart är), och jag känner att då är det roligare för dom två att gå dit själva.
Är jag inte med, så kan jag inte kontrollera.
Jag vet exakt vart allt detta kommer ifrån, om jag nu ska skylla på någon annan, men detta är något jag har fått av min pappa. Han är likadan.
Jag har sett honom packa och planera och stapla kläder och andra grejer i prydliga högar flera dagar innan en lång resa, jag har sett honom bli hysterisk i bilen om han skulle missa en avfart på E4:an (eller Autobahn för den delen), jag har hört stressen och oron i hans röst när han har ropat "SPRING INTE" och tagit mig hårt i armen och höjt ett varnande pekfinger och sagt "man springer inte i badhuset, det är HALT på golven och du kan halka och slå ut tänderna!"...
Pappas humör har flera gånger förstört så mycket som skulle kunna ha varit roligt, och jag känner att jag blir på samma sätt, stressad och hispig, och ofta ganska otrevlig. Det är inte roligt för någon.
Detta är något som jag behöver jobba på, jag är såååå medveten om mina problem, men jag har ingen aning om hur jag ska gå tillväga för att bli mer avslappnad och lugn. Terapi kanske?
Så där.... Nu har jag skrivit det jag ville, nu är det bara att klicka på "publicera" också...
Ska jag, ska jag inte?
Äh, f-ck it.
Jag är bra ändå!
7 kommentarer:
Klart du är bra Jessan! Och modig.
Men jag måste säga att det första jag tänker nu när jag läst klart är att jag inte alls ser det där som nåt problem utran nåt jag och säkert alla andra småbarnsföräldrar känner igen. Barn innebär en ju hel del planering när man ska göra saker, just sovningen har jag alltid känt varit viktig eftersom det påverkar barnets humör ju....
Tänk på mig som har tre kids! Hur mkt tror du inte man försöker planera och greja då, för att allt ska gå så smidigt som möjligt? :-)
Oron som kommer med barnen, när de ska cykla, springa (inte minst på badhuset som sagt), bada mm mm mm. Vet inte hur många ggr vi ropat "SPRING INTEEEEE"!! haha
Nu är det väl iofs så att om du själv känner och ser detta som ett problem så kanske du ska försöka prata med någon eller så. Men jag tycker det låter fullt normalt!!!
KRAM!!
Tack kejkis :-)
Nog är det normalt till viss del, men jag känner mig inte "normal" eftersom i just såna här fall så är jag och Adam helt olika. Han är lugn, stressar inte upp sig och tar saker och ting med ro. Jag är totalt motsatt. Och jag förstör sånt som skulle kunna vara roliga saker med mitt humör och temperament om det inte riktigt går "enligt planen" eftersom mitt tänk går ut på just planen.
Ibland ber jag om ursäkt redan innan vi ska göra nåt bara för att jag känner på mig att jag kommer att bli på det där sättet, haha!
Jag var så här innan jag blev mamma också, men inte i lika stor utsträckning.
asså HEJ MIN SJÄLSFRÄNDE.
HEJ Anna :-)
HEJ Anna :-)
Ett stort plus: du är medveten om det:) Jag har också ett stort kontrollbehov när det gäller Herman och det är så klart bra ibland men jag känner också att det inte gör något roligare direkt! Men jag är stolt över mig själv, sedan jag började jobba för två veckor sedan har jag SÅ mycket mer släppt kontrollen, Magnus får köra ditt race hemma helt enkelt! Så himla skönt att känna att jag KAN slappna av.
Jag är ungefär likdadan! Men det gäller inte bara saker kring Gry, utan det mesta, som du skriver längre upp. Har en bestämd uppfattning om hur det mesta ska vara eller gå till, och blir jättestressad om det inte blir så!Sjukt jobbigt och trist, inte kul för Marcus att höra att han gör saker "fel" bara för att det inte är påmitt sätt... Oh well, bara att försöka slappna av, hålla tyst och släppa det antar jag. :)
Skicka en kommentar