Fredag. Tack!

Hej fredagkväll, kul att du äntligen är här!
Återigen sitter jag och lyssnar på AB som ligger och sjunger och pratar för sig själv inne i sin säng. Det är så mysigt!

Mindre mysigt är ju hela den där händelsen med den 9-åriga flickan i Göteborg som försvann igår. Nu har hon ju lyckligtvis kommit till rätta, tack gode gud.
Jag mår så dåligt när sånt händer, så fruktansvärt dåligt. Jag sätter mig in i föräldrarnas situation, och när jag läste nyheten i morse att hon hade hittats vid liv började jag nästan gråta (hade gjort det om jag inte var på jobbet).
Jag kom att tänka på hur det var när jag var liten. När jag gick på lekis så brukade pappa oftast gå med mig dit, eller köra mig dit i bilen. Ibland fick jag åka buss med mamma - MEN - då brukade jag åka 2 hållplatser med mamma, och sedan fick jag hoppa av och då sista biten själv medan mamma satt kvar på bussen och åkte vidare till jobbet i stan. Då skulle jag gå en sträcka på kanske 600-700 meter, och mamma sa alltid "gå raka vägen, stanna inte och prata med någon, och om någon säger att dom har massa godis så låtsas som att du inte hör".
Jag var alltså 5-6 år och skulle gå från bussen till lekis själv. ALDRIG i mitt LIV att jag skulle låta Annabelle göra det när hon är i den åldern. ALDRIG.
Usch, detta är ju "baksidan" med att vara förälder. Och det spelar nog ingen roll om man är som jag med jordens kontrollbehov eller inte, för när det kommer till sitt barn så kommer man nog alltid att oroa sig, oavsett vad.

On a lighter note, det är som sagt fredag, arbetsveckan är över och nu ska jag njuta av två lediga dagar och Adam har bara ca 3 timmars jobb på hela helgen - Hallelujah!!

Trevlig kväll sötisar!