Ursprung.

Idag hände en sak på jobbet som gjorde att jag blev alldeles varm inombords. Det händer ganska sällan på jobbet, så jag tänkte jag skulle försöka återberätta det, men känslan är lite svår att beskriva.
Ok, på eftermiddagen så kom det två killar, och utan att vara fördomsfull nu så kan jag säga att det syntes att dom inte var från Sverige, och att dom var ett par. Min första tanke var - innan dom ens hade kommit fram till mig - att detta kanske blir något speciellt.
Dom kommer fram till disken och den ena killen börjar prata med mig på svenska. Mycket bra svenska, men jag anar en brytning, en för mig väldigt välbekant sådan. Han säger att hans vän jobbar inom Sundsvalls kommun och lämnar fram ett papper som bevisar detta och som ska ge honom ettt träningskort (alla anställda inom Sundsvalls kommun har den otroliga förmånen att få ett årskort GRATIS hos oss!) på Sensia.
Jag tittar på lappen och läser hans namn, han heter Lazslo, precis som min pappa, och som jag precis hade anat så var dom ungrare!
Jag vände mig för att hämta ett avtal som Lazslo skulle skriva på, och när jag kommer tillbaka så bestämmer jag mig för att fråga om dom är från Ungern, och killen som pratade svenska svarade glatt att det stämde! Jag sa att jag hörde det på hans dialekt, och att jag själv är halv-ungrare, och att min pappa heter Lazslo (som ungefär varannan ungrare gör, haha). Det blev en glad stämning, och han frågade mig om jag kunde prata ungerska, men det kan jag ju så klart inte (jäkla skit), inte mer än hej och tack typ.

När dom var klara och Lazslo fått sitt kort så ville dom gå in och titta lite och jag sa självklart, så när vi avslutade allt så sa jag just tack och hej då på ungerska, och då sken Lazslo upp, han hade stått tyst hela tiden, helt beroende av sin "tolk".

När dom gick så hade jag en sån lycko-känsla i hela kroppen, för jag kände mig så stolt på något sätt. Stolt över mitt ursprung, och stolt över min pappa som kom hit till Sverige och skapade sig ett liv här efter allt han gått i genom i sina yngre dagar i ett oroligt Ungern på 1950-talet.
Hur våran relation än är (inbland mycket ansträngd) så är han ändå min pappa, och den person som har gett mig mitt urprung!