KoNsTiGt.

För några månader sedan sov jag dåligt och mådde inte speciellt bra på jobbet pga ändrade arbetsuppgifter och ändrat schema. Jag "kastades in" i en helt ny branch (vården) som jag aldrig hade jobbat i innan, och som jag hade ingen eller väldigt lite kännedom om. Jag skulle utan utbildning och utan erfarenhet (och mot min vilja skulle man kunna säga) jobba i receptionen på hälsocentralen som hade öppnat i samma lokal som träningen där jag jobbar.
Om det är något jag HATAR på jobbet så är det att stå och se ut som ett frågetecken, att tvingas fekja fram trovädriga svar på frågor som jag aldrig fått förut, bara för att jag tycker att man inte ska stå på sitt jobb och säga att man inte vet någonting.

Nu har hälsocentralen som jag skrivit om tidigare stängt. Det gick så himla fort, i måndags fick vi reda på det, i tisdags stod det i tidningen, och igår blev det patientstopp. En konkursförvaltare har tagit över och då gäller inte längre patientförsäkringen, då därför måste det stängas så fort, från en dag till en annan.

Jag tycker så synd om de som drabbas, personal som slutat på andra jobb för att satsa på att bygga upp en ny hälsocentral från grunden, och så blev det en kort historia på 10 månader, och nu står dom utan arbete.
Och patienterna som har bytt till den här hälsocentralen som nu plötsligt måste hitta ett nytt ställe att trivas på. Dom bytte ju hit pga av att deras läkare flyttade hit, eller att dom inte trivdes där dom gick tidigare, eller som jag, bor granne med hälsocentralen.
Jag har under dessa dagar fått ta så många samtal med besvikna och upprörda patienter (och då är jag inte ens anställd av hälsocentralen), och fått höra både det ena och det andra, men de flesta säger att dom har trivts så bra här och alltid fått sånt bra bemötande, på alla plan. Både av läkare, sköterskor och i receptionen.

Jag kan då inte göra annat än att sträcka på mig och vara lite stolt ändå, trots att jag var så frustrerad vissa dagar, så gjorde jag ändå ett bra jobb!

Yay me! :-)