Fuck cancer och fuck alzheimers.
Den här veckan har inte varit bra för pappa. Så virrigt och struligt.
Så svårt ibland att acceptera att det är en sjukdom som orsakar allt detta. Tidigare kunde man bråka och tycka att han var dum i huvudet, och det var mycket enklare.
Så frustrerande att allt han säger måste tas med en rejäl nypa salt.
Så frustrerande att inte kunna tro på något han säger till 100%, och inte heller kunna dubbelkolla att det han säger stämmer eller inte stämmer.
På fredag ska pappa ut på en resa, två veckor ska han vara borta, och jag är så tacksam att han får göra den här resan. Han ska resa "hem" till Ungern tillsammans med en vän som har blivit helt ovärderlig för honom och mig och min syster. Han är också ungrare och dessutom läkare, så det känns extra tryggt att veta att pappa åker med någon som har koll på läget. Det hade aldrig gått annars.
Och på fredag börjar 2 veckor av lite "avslappning" för mig, eftersom pappa inte är hemma.
Det.Ska.Bli.Skönt.
Detta ständiga dåliga samvete över honom är jobbigt.
Varför har jag dåligt samvete? Jo, för att jag känner att tiden inte räcker till, jag skulle vilja göra mer för honom, träffa honom mer och hjälpa honom mer.
Men under dessa två veckor ska jag inte ha dåligt samvete.
Inte över det i alla fall :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar