Solig lördag.

Hej på er!
Först måste jag bara få berätta om en sak. Jag har hittat en sluten grupp på Facebook som heter något med Ung anhöring till någon med demenssjukdom.
Nu tänkte jag skriva "paradiset" men riktigt så är det ju så klart inte, men så otroligt skönt med likasinnade, i ungefär samma ålder (30-40), och alla förstår vad man menar. Ingen kommentar eller fråga är konstig. Alla vet vad man menar. Det finns mycket värme och kärlek i den gruppen känner jag.

Jag bloggar dåligt nu känner jag, kanske för att jag inte vill förpesta bloggen med negativitet. Jag vet inte.
Jag känner mig så frustrerad kring mycket just nu. Främst tiden.
Jag har nog aldrig känt mig så frustrerad över tid som jag är nu, för den räcker inte till.
Jag jobbar, jag hämtar på dagis, jag lagar mat, jag städar. Saker som måste göras.
Men andra saker som också måste göras, typ träna, åka till pappa, och ha jessica-tid FINNS liksom inte.
För att "alla andra" behöver mig.
Nu är helgen här, och Adam är borta hela helgen igen. Alltså ingen tid för mig att ladda mina batterier. Förra helgen var jag sjuk och vi hade besök, och nästa helg jobbar jag.
I slutet av maj ska jag åka bort en helg. MAJ liksom.

Ni må tycka att jag bara ser problemen, och just nu gör jag säkert det, men detta är ett jäkla mörker just nu,.
Hur ska jag kunna vara en bra mamma, sambo OCH dotter när jag aldrig får andrum och chans till återhämtning?
Mycket av det jag skriver nu kanske många känner igen sig i. Har ni också en resande sambo OCH en demenssjuk förälder som ringer var och varannan dag och är arg, ledsen, förvirrad, glad (ibland allt i ett och samma samtal)?

Dela gärna med er av hur NI hittar andrum, och tid för er själva. Den som säger att "egentid är ett nymodigt påhitt" är dum i huvudet tycker jag. Det är ett MÅSTE för att få mig att fungera.



Åter till rubriken. Ja, det är äntilgen soligt ute, men det blåser jättemycket. Men skönt att äntligen solen har kommit till oss. Den gör mycket.