När minnet sviker.

Onsdagar är mina Jessan-dagar.
Jag börjar sent och slutar sent, vilket ger mig förmiddagen fri att göra det jag gillar, saker som måste göras (mindre roliga saker) eller ingenting alls.

Idag var det en "saker som måste göras"-dag, jag hade bokat in två grejer med pappa, ett möte på banken och ett på vårdcentralen.
Morgonen började med att pappa hade låst sig ute, men det löste sig snabbt då jag nu har två extranycklar hemma. Sedan åkte vi till banken, fixade det som skulle fixas (skönt) och sedan körde jag hem honom. Två timmar senare skulle jag komma tillbaka och hämta honom för nästa möte.
Jag ringde 30 minuter innan för att förbereda honom (påminde honom innan jag släppte av honom första gången), men han svarade inte. Ringde mobilen, inget svar. Ringde igen och igen och igen.
Åkte hem till honom, tänkte att han kanske är ute med hunden. Men, hunden var hemma, och lika så hans mobiltelefon.
Klockan närmade sig 13:30, den tid vi skulle vara på vårdcentralen, och jag tänkte att han kanske hade missuppfattat och åkt dit själv för att möta mig där.
Så var det inte. Jag åkte dit men han var inte där.

Vad kunde jag göra? Ingenting, så jag åkte till jobbet.

2 timmar senare fick jag tag på honom. Han berättade om sin dag, han hade varit och handlat, haft främmande, och verkade ha haft en bra dag, och absolut ingen aning om att vi skulle ha träffats igen.
Där märker man att det är i första hand närminnet som drabbas när man har alzheimers.

Jag vet att det bara kommer att bli värre, undrar hur snabbt förloppet går, undrar när han inte längre kan bo hemma själv?