Huvudvärken är ett faktum.

Åh herregud.
Skjut mig.

Jag är så trött. Jag tycker att den senaste veckan har varit rätt ok faktiskt, om man tänker på sömnen, men två nätter - eller jag ska nog säga tidiga morgnar - har varit katastrof.
Igår kunde ju inte Annabelle somna om när klockan var kring halv fyra, så i ren desperation tog jag in henne till oss, och där somnade hon fint efter en stund. Men inte jag.
Samma sak inatt/imorse. Adam tog upp henne vid 4, eller om det var 5, jag vet inte, och la henne i våran säng, och jag kan inte somna om. Jag kan verkligen inte sova med henne i våran säng! Det blir så trångt och jag ligger liksom ute på kanten och vågar knappt röra mig för jag vill inte väcka henne om hon har somnat.

Jag sa till Adam idag att jag kommer att bryta ihop när som helst. Det är kanske att överdriva, men just i den stunden kändes det så. Jag måste få sova helt ostört en natt, och det kan jag inte göra här hemma. Jag måste få sova någonstans där det är kolsvart och bra ljudisolerat.
När, var och hur har jag ingen aning om, men gärna snart. Dock har jag en känsla av att det inte kommer att bli av.

Det är jobbigt att kliva upp på morgonen och känna att man verkligen inte orkar. Att det enda man vill göra är att lägga sig under täcket och grina ut sin frustration över tröttheten.
Det är jobbigt när dagen börjar så.