Humöret.

Att jag är som en bergochdalbana i mitt humör är ingen nyhet (kan långt ifrån alla gånger skylla på pms eller mens). Inte heller att jag har ett enormt kontrollbehov är en nyhet.
Sedan jag blev mamma har detta eskalerat otroligt. På ett inte så jättebra sätt.
Men jaja, så är det. Jag försöker jobba på det.
När Annabelle är sjuk (vilket hon i stort sett aldrig är) blir det värre. Att jag då inte kan ha kontroll över saker gör mig smått tokig. Att inte veta VARFÖR hon är sjuk, hur hon har BLIVIT sjuk, och HUR sjuk hon faktiskt är, gör mig smått tokig. Även fast det "bara" handlar om tredagarsfeber (vilket vi tror att det var). "Herregud", får jag säga till mig själv ibland. Ta ett chill-pill för Guds skull. Här sitter jag och nojar över feber när det kunde ha varit 100 ggr värre.
Men - som jag har skrivit någon gång tidigare - detta är våran verklighet. Hade det varit något annat så hade jag säkert nojat ihjäl mig över det också. Sån är jag helt enkelt, och ni ska veta att jag är tacksam över att det bara var feber.
Denna veckan som gått har inte varit så rolig.........för Adam. Haha. Nu kan jag skratta åt det, men när man är mitt uppe i det så är det inte roligt.
Nu till något roligt: idag när vi åkte till mamma för att hämta tjejerna, så blev vi bjudna på skrattfest! Annabelle var så glad och sprallig, och har varit så heeeela dagen! Hon har ätit bra, sovit bra och varit på ett helt underbart humör!
Glad och pigg Bellan = lycklig Jessan.
Ibland bubblar känslorna över för mig och jag måste titta bort för att inte börja gråta av LYCKA över denna flicka.
Alldeles nyss till exempel. Adam skulle ge Annabelle välling, det är oftast jag som gör det, och hon sprang in i sitt rum där pappa väntade med flaskan, men tvärvände och sprang fram till mig och gav mig en kram, sedan sprang hon tillbaka.
Jag höll på att dö. Älskade lilla flicka, jag älskar dig SÅ!!

En bild från förra året i Juli.

Hon är sig verkligen lik, eller hur?

:-)