Ensam hemma.

God morgon.
Det var med en stor klump i magen (och halsen) som jag gick med Annabelle till dagis imorse. Och igår innan jag och Adam skulle sova grät jag en skvätt och sa saker som "hon kommer ju tro att jag överger henne" och Adam svarade "men det GÖR du ju inte" varpå jag sa "men det vet ju hon"...

Gah.

Hur som helst.

Vi kom till dagis och Annabelle sprang in och satte sig vid målarbordet med en pedagog och en annan flicka och började måla direkt, och efter en 15-20 minuter tyckte Ida och Annika att vi (jag och en annan pappa) kunde vinka hej då och gå.
Jag fick KÄMPA med att hålla ihop rösten och gick fram till Annabelle och sa "Hej då Bellan, nu ska mamma gå. Hej då!" och vinkade. Hon såg ut som ett frågetecken.
Jag vände mig om och började gå mot dörren och tänkte "vänder jag mig om nu så börjar jag tjuta", och DÅ sa både Ida och Annika "Hon vinkar!", så då vände jag mig och vinkade till henne igen och sedan gick jag.

Nu sitter jag hemma i soffan med Tindra som sällskap. Sitter med telefonen brevid mig och funderar på om jag ska ringa dagis eller inte. Jag vill, men ändå inte, för OM hon har varit ledsen så blir jag bara ledsen av att höra det, och då kommer jag vilja gå dit NU i stället för att gå dit kl 13. Men jag skulle ju även vilja höra att allt har gått bra, om det nu har det.
Jag tänker så här: dom ringer mig om det är kaos. Vilket jag inte tror att det blir.

Så, vad ska jag göra nu då? Jag har redan dragit ett varv med dammsugaren. Jag ska gå in till stan och köpa sushi till lunch, och tröstäta i min ensamhet innan jag går och hämtar henne vid 13.

Hej på en stund!