Det är ju en omställning för både Annabelle och mig. Undrar vem den är störst för (haha)?
Jag sitter hemma nu, och har typ ont i magen över att jag sitter här, i stället för att vara med Annabelle. Hon sitter och äter lunch just precis nu, och är säkert lite gnällig och trött. Säkert jättetrött. Och jag är inte där med henne.
Jag sitter här och fikar.
Nä, det känns inte kul just nu.
Och nästa vecka, herregud. Jag är ju ledig nästa vecka också, men hon ska ändå vara där några timmar om dagen, för vi kan ju inte avbryta detta nu tycker jag, hon måste få komma in i det och vänja sig vid de nya rutinerna.
Jag kommer att vara hemma och sakna henne, och ha dåligt samvete. Men, jag vet ju att hon har det bra, jag får ändå den känslan av att hon har kul där, och det finns bra resurser där om man säger så. Stor gård att leka på, andra barn och massa roliga leksaker. Men ingen mamma och ingen pappa.
Vad skönt det är att detta bara är en fas. Jag vet att detta är en bra grej, det finns ju vissa som är emot att lämna sina barn på dagis, och vill vara hemmafruar, jo det finns faktiskt såna, och det är ju inget fel med det om man har möjlighet till det, men jag är inte så. Jag gillar dagis, och tycker att det är jättebra att det finns, men innan jag har vant mig vid det här, så kommer det nog att komma såna här inlägg lite då och då.
Bare with me.
Mammabelle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar