Trösta.

Hoppa fram till ca 2:20 i videon.....



Ikväll hände något ytterst ovanligt. Annabelle blev så rädd och ledsen att det var jättesvårt att trösta henne.
Anledningen? Jo, den stora, tjocka elefanten i videon som sätter sig på klockan så att klockan går sönder.

Hon blev så ledsen, grinade och sa "sönde" och "efant" och pekade på tv'n, och när vi skulle dricka välling så drack hon bara halva flaskan och spenderade resten av stunden med att säga "efant" och peka mot dörren... När jag lagt henne dröjde det inte länge innan hon var jätteledsen igen, och jag fick gå in till henne och ta upp henne - något som varken jag eller Adam har gjort på flera månader nu.
Hon satt i min famn i fåtöljen i hennes rum och snyftade och hon babblade på om att pappa var på jobbet, om Viggo och Ida på dagis, och sa mamma säkert 50 gånger... Till slut sa hon sova, och då la jag ner henne i sängen och sa gonatt, och nu, 40 minuter senare sover mitt lilla hjärta sött.

Detta var ju ingen stor grej eller så, men på något sätt var det ändå det. Detta var kanske första gången som Annabelle kunde uttrycka sig i ord, och berätta för mig vad som var fel, eller vad som gjorde henne ledsen. Det var ju "efant" och klockan som gick "sönde" som gjorde att hon blev ledsen. Och jag - hennes mamma - fick trösta henne, och smeka henne över pannan och viska "det gör inget att klockan gick sönder, mamma är här, mamma är här".
Jag blir lite rörd nu när jag skriver om det. Min fina lilla flicka, jag kunde trösta henne, och det kändes underbart.

Hoppas hon inte drömmer mardrömmar om tjocka elefanter nu bara... :-)