Saker man säger.

Aldrig förr har det känts så viktigt att tänka på vad man säger. Jag menar så klart när man är med Annabelle. Hon snappar ju upp ALLT.
"Va håller du pååå mee pappa??" hörde jag henne säga häromdagen. Ur-gulligt så klart. Eller när hon säger "herregruuud" eller suckar "jag orkar inteee" (vart har hon hört detta tro??).

Jag tänker på att inte svära och sånt, men även på sånt jag säger TILL henne, inte bara saker som sägs mellan mig och Adam.

Igår pratade vi några stycken på jobbet som saker som sagts till oss som barn, och som har stannat kvar hela livet. En kollega berättade om ett tillfälle när hennes familj var i en fotostudio för att ta ett familjefoto, och fotografen säger "Men gud vilket snett leende du har!" till henne. Det har gjort att hon har tänkt på det VARJE gång någon tar fram en kamera.

Jag har också ett exempel. När jag var kanske 5-6 år så hade vi en middag hemma hos oss, där en av mina mostrar var med, och efter middagen fick jag en chokladkaka och gick ner på nedervåningen för att titta på tv, och då säger min moster - inte till mig, utan till dom andra vid bordet, men så att jag hör - "ja hon har ju ganska kraftig benstomme". Jag var aldrig tjock som barn, och har aldrig varit överviktig (förutom 1-2 år i vuxen ålder), men jag LOVAR att dom där orden hör jag i mitt huvud flera gånger i veckan, ibland varje dag.

Jag hoppas att jag ALDRIG klantar till mig och säger något om Annabelles hår (som jag älskar) eller hudfärg (som jag är extremt avundsjuk på), eller något annat som gör att hon blir osäker på sig själv.