Drömmen.

Åh.
Jag vill så gärna ha ett hus till våran lilla familj.
Jag vill jag vill jag vill.
Visst trivs jag i våran lägenhet, mest på vintern så klart, men det är något speciellt med hus.
Jag växte upp i ett radhus (gavelhus med egen pulkbacke på tomten), på en gata med massa barn i samma ålder. Vi hade så kul, sommar som vinter.
Det är så jag vill att Annabelle (och eventuella syskon) ska växa upp. Inte på asfalten inne i stan.
Jag vill lära henne cykla utanför vårat hus, utan att oroa mig för trafik. Jag vill att hon ska kunna gå över till en granne och ringa på dörren och fråga om dom ska leka.
Och för min egen skull, jag vill kunna gå ut på gården och vara ute, men ändå vara hemma. Hänga tvätt ute i trädgården, småtjafsa om vems tur det är att skotta snö/klippa gräs. Parkera bilen utanför huset, och aldrig behöva gå längre än ett par meter med matkassarna (i spöregn).

Igår sa jag till Annabelle att jag och pappa hade varit och tittat på ett hus. Hon sa "haaar ni??" Ja, sa jag. Ett hus med vinbärsbuskar och hallonbuskar. "åååh va gott" sa hon, och "och så kan man ha en studsmatta då!".
Ja det kan man ju alltid, fast jag är typ allergisk mot alla fula studsmattor som jag ser här och där på gräsmattor.

Idag är det som sagt dags för en visning igen. Jag tror jag kommer att bli kär. Det ser i alla fall jättebra ut på alla bilder.
Håll tummarna!