Mammig.

Annabelle, Annabelle, Annabelle.

Hon är inne i en fas nu tror jag. En extra mammig fas.
Fast pappig också, men då handlar främst om dagislämningar.

Idag var Annabelle så ledsen när Adam skulle lämna henne på dagis, att han inte kunde lämna henne. Hon vägrade. Gallskrek och sa att hon inte vågade (??).
Och om Adam fattar beslutet att ta med henne hem igen (som han lyckligtvis kunde idag) så vet jag att det inte bara var lite gnäll från hennes sida. Han är tuffare än mig och tycker oftast inte att det är så farligt.

Hon skuttar oftast glatt in, hittar sina kompisar och leker direkt, men nu är hon klängig, blir ledsen och gråter nästan varje lämning.
Det är jättejobbigt.
Men det brukar ju gå över fort, det vet vi, men idag var annorlunda.

Hemma är det likadant om jag måste gå ut med Tindra, gå till jobbet eller bara gå ut. Hon springer efter mig och grinar, låser upp dörren till lägenheten och står i trappen och grinar.
Ibland försöker jag smyga ut, men det funkar inte längre, hon har superhörsel tror jag!

På dagis har dom berättat för oss att dom försöker få henne att bli mer självständig. Hon har en bästis där som hon leker med jämt, men i deras "förhållande" är Annabelle "the follower" och gör allt som bästisen gör, och ganska ofta blir dom sura på varandra. Hemma däremot är hon väldigt bestämd och envis, nästan bossig, så jag har svårt att se den här sidan hos henne.
Och - nu när vi har lämnat på dagis så har det hänt flera gånger att bästisen inte har varit där direkt på morgonen, och det är då hon har blivit ledsen (egen slutsats av mig).

Jag hoppas den här fasen går över snabbt. För idag var det bara en lyckoträff att hon kunde följa med hem igen, på måndag är det jobb som vanligt för oss igen.

På tal om jobb. Här sitter jag nu igen. Inne på mitt tredje pass till kl 20 denna vecka.
Det är väldigt lugnt idag med, och tiden går ju så fruktansvärt sakta då....