Avundsjuk?

Jag måste få vara lite ärlig här nu.
Innan jag skriver det jag tänker skriva så vill jag bara säga att jag egentligen inte är en avundsjuk person i grunden (om man nu kan ha det som karaktärsdrag), men ibland så brinner det till bara, och det är ingen rolig känsla.

Ibland hatar jag verkligen att läsa om hur bra folk har det, speciellt då på bloggar och på Facebook. Ibland blir jag så less på att läsa om hur lyckliga folk är, hur mycket dom tränar, hur perfekta deras bebisar är (alla bebisar är perfekta, don't get me wrong), hur underbar helgen har varit, hur god mat dom har ätit, hur underbara vänner dom har... Och under sommartid: hur dom grillar det godaste köttet på familjemiddagen, hur dom sitter på altanen med ett glas rosé, hur dom tar ett kvällsdopp från bryggan i finaste sommarstugan...
Varför har man nu helt plötsligt börjat skylta med detta? "Titta vad bra jag/vi har det".
Jäkla statusuppdaterings Facebook.

Visst är jag lycklig, men känner jag mig lycklig varje dag? Nej det gör jag faktiskt inte. Jag vet att jag är lyckligt LOTTAD, men det betyder inte att jag vaknar varje dag med ett leende på läpparna och säger "Ja, vilken underbart härlig dag, jag är så lycklig och livet är underbaaaaaart". Är det nån som gör det?
Folk är så duktiga på att måla upp fasader om att deras liv är så perfekta och underbara, men jag har så himla svårt att tro att det verkligen är så som vissa skriver.
Varför kan man inte bara skriva/säga som det är ibland? Som jag gör nu till exempel.
Det är inte roligt JÄMT att vara mammaledig tycker jag. Ska jag skämmas för att jag tycker det?
Jag har inte jättemånga vänner som jag umgås flitigt med, och det är jättetråkigt, jag kan faktiskt vara lite ledsen över det ibland. På samma sätt som jag kan vara ledsen över att jag inte har en stor familj med starka familjeband.

Ibland skulle jag bara vilja ruska om en del personer och säga "Kom med något negativt och tråkigt, för du kan omöjligt ha ett perfekt liv!"
Ibland kan jag känna att jag är ensam om att känna så här, och då får jag dåligt samvete och tänker "är det ok att känna så här?".

Jag har ingen slutsats i det här inlägget, jag var bara tvungen att ventilera lite. Folk får skriva vad dom vill, och jag får skriva vad jag vill, men jag försöker i alla fall blanda lite i mina rader, och inte måla upp en fantasibild av verkligheten.