Min "fobi".

VARNING FÖR ÄCKLIGT INLÄGG!

Jag skriver "fobi" för det är inte riktigt så illa. Eller det vet jag inte i och för sig, jo kanske, men hur som helst.
Så länge jag kan minnas så har jag varit rädd för att spy. Min allra första pojkvän som jag hade när jag var 14 frågade min mamma vad det värsta jag visste var, och mamma sa "att kräkas". Det är väl ingen som tycker om att kräkas, så jag är ju inte så unik, haha!
Nu har detta dock ändrats lite, jag är fortfarande rädd för det, men eftersom man som vuxen oftast känner att man är på väg att spy, och man vet vad känslan i kroppen betyder, så vet man liksom vad som är på gång, på väg att hända.
Som 2-åring vet man nog inte riktigt det. Och man kan inte heller förvarna genom att säga "mamma, jag mår illa, jag tror jag måste spy, har du en påse eller nåt?", utan det kommer bara, utan förvarning och just precis där man befinner sig just då.
Precis det hände i vintras, jag vabbade med Annabelle, men var tvungen att gå på ett möte på jobbet och tog med henne. Hon hade haft diarré dagen innan, och var pigg och glad som vanligt, men pga 48-timmarsregeln fick hon inte gå på dagis.
Så där var vi, i konferensrummet på mitt jobb, och rätt som det var så lägger hon jordens spya, mitt på den fina, 6 månader gamla heltäckningsmattan. Och innan jag hinner blinka, så kommer det en till omgång.

Den där händelsen har "ärrat" mig märker jag. Jag kommer ihåg hur Annabelle betedde sig någon minut innan hon kräktes, och det var att hon blev väldigt mammig, ville sitta med mig, och verkade plötsigt väldigt trött. Nu tror jag alltid att hon ska kräkas så fort hon plötsligt blir mammig och vill sitta med mig när vi är ute på offentliga ställen. Typ på basketmatch, hemma hos någon annan än hos oss, på affären eller liknande.
Jättejobbigt är det. För då blir det det enda jag kan tänka på just precis då.
Tänk om hon kräks på någon, eller på någons väska, i någons soffa, över hela mig eller sig själv och så vidare.
En gång när vi var på en  Orongo-match i vintras så betedde hon sig exakt som den där gången i konferansrummet. Vi satt på läktaren och nedanför oss satt ett gäng tjejer, och det enda jag kunde tänka på var att hon skulle kräkas i håret på tjejen precis framför oss. Jag blev så nervös att vi gick upp och ställde oss vid sidan en stund. Hon kräktes så klart inte, och har inte gjort det någon gång heller.

Känner någon igen sig i det här, jag kan tänka mig att det blir lite jobbigare om man har problem med kontrollbehov som jag har också, för detta kan man ju verkligen inte kontrollera...

Skriv gärna en rad om ni känner igen er.
Tack.