Det här med Halloween är INTE min grej. Gillar oftast amerikaniserade "högtider" (typ Alla hjärtans dag), men det här med att klä ut sig, och gå runt och tigga godis är inte min cup of tea.
Än så länge kan jag dissa det, men Annabelle lär ju gilla det om nåt år så då är det väl bara att gilla läget. Idag var hon prinsessa på dagis när dom hade Halloween-fest, sånt tycker jag är ok.
Jag bjöd hem mig själv och Annabelle till mamma på middag (Adam har bortamatch), bara för att slippa "trick or treaters" (ja, så tråkig är jag). Tyckte att jag lyckades rätt bra, men när klockan var 20:50 så ringde det på dörren. Jag fick panik. Annabelle sov, jag hade bytt om till nattlinne, och hade verkligen ingen lust att öppna dörren till några godissugna ungar. Fy vad tråkig jag låter, jag hade ju till och med köpt lite utifall-att-godis, men det blev en principgrej. Klockan var nästan nio på kvällen, och några ungar går om kring och tigger godis...??
Fyra gånger ringde det på dörren och jag låg blickstilla i soffan.
Hahahaha!
Jaja, nästa år klär vi ut oss och spelar med. Men inte i år.
I år är jag en surtant.
fredag 31 oktober 2014
torsdag 30 oktober 2014
Första inköpet!!
Idag fick jag hem min första gravidrelaterade grej som jag köpt till mig själv, nämligen denna olja som förebygger bristningar i huden i samband med graviditet. Jag använde den när jag var preggo med Annabelle och den var jättebra. Inga bristningar alls!
Köpte 2 när jag ändå var igång :-)
BIG news!
Igår släppte jag en bomb på Instagram, och idag släpper jag den här!
Jag är gravid!
Annabelle ska bli storasyster!
I Maj kommer storken, den 3/5 är det beräknat, lite kul eftersom det även var min mormors födelsedag!
SÅ, nu har jag berättat denna roliga nyhet, nu måste jag skynda mig lite innan jobbet! :-)
PUSS!
Jag är gravid!
Annabelle ska bli storasyster!
I Maj kommer storken, den 3/5 är det beräknat, lite kul eftersom det även var min mormors födelsedag!
SÅ, nu har jag berättat denna roliga nyhet, nu måste jag skynda mig lite innan jobbet! :-)
PUSS!
söndag 26 oktober 2014
Nämen HEJ!
Här kommer ett sånt där sporadiskt, oplanerat inlägg igen!
Jag har en känsla av att jag kommer att börja blogga mer igen, snart, håll till godo (om ni är kvar).
Vad har hänt den senaste tiden? Inte så mycket utöver det vanliga. Jobb och vardag liksom. Och jobbar gör jag just nu. Eller "jobbar" kallar jag det inte, jag sitter av tiden just nu. Ett monsterpass som heter duga, från 9:45-20:15...och imorgon ska jag vara på plats igen kl 05:45.
Insåg nyss att jag inte har träffat Annabelle sedan i fredagskväll... Igår sov hon när jag gick till jobbet och sen sov hon hos mamma på kvällen, och ikväll sover hon när jag kommer hem. Imorgon lär det bli kramkalas på dagis när jag hämtar henne! :-)
Igår hade jag och Adam datenight när Annabelle sov hos mamma. Jag jobbade ju, han hade match, och så hade vi båda jobb på morgonen idag, så det blev bäst att hon sov borta, det skulle bli så flängigt annars.
Vi åt middag på Invito, och jag åt en gudomligt god svampsoppa till förrätt och en lika god oxfilépasta till efterrätt. Det kändes först lite tråkigt att beställa en pastarätt på en sån fin restaurang, men jag älskar pasta, och det var såååå gott! Krämigt och härligt, och oxfilén var perfekt! Den middagen lever jag på länge, haha! Det är så sällan vi kommer ut bara jag och Adam nuförtiden.
Tänkte jag skulle berätta en lite mer privat grej. Pappa har ju Alzheimers som jag har skrivit om tidigare, och det är som det är med det. Bra dagar och dåliga dagar. Mest dåliga, i mitt fall i alla fall.
Jag är med i en stängd grupp på Facebook, där jag dagligen tar del av andra människors öden med denna sjukdom, och jag kan aldrig riktigt känna igen mig i det dom skriver, för de allra flesta skriver med så mycket kärlek och smärta. Dom saknar verkligen sin mamma eller pappa, och hatar sjukdomen för att den har gjort deras förälder till en annan människa än den dom en gång varit. Vissa dagar känner jag så, men mest känner jag som jag skrev här i texten på facebook som jag nu delar med mig här också:
"Nu tänker jag öppna mig ganska ordentligt här, och jag har velat fram och tillbaka i huruvida jag ska skriva detta inlägg eller inte. Men jag har ett stort behov av att ventilera, och ikväll har jag gjort det med min syster (som också är med i denna grupp och som jag vet kommer att läsa inlägget) och med min sambo.
Min pappa har ju som sagt alzheimers, och fick sin diagnos i vintras. Och som alla andra här inne så hatar jag det. Men, jag kan nästan aldrig relatera till någon av er här, men jag "önskar" att jag kunde det, för då skulle allt kännas "normalt".
Ni allra flesta skriver så vackert (och sorgligt) om era anhöriga, om hur mycket ni sörjer och saknar eran mamma eller pappa. Jag gör inte det.
De senaste 20 åren har jag och pappa haft en väldigt ansträngd relation. Det var varit en emotionell bergochdalbana skulle man kunna säga, och allt började när mina föräldrar separerade när jag var 16 år. Pappa tog det väldigt hårt, och jag fick dra ett otroligt tung lass i att försöka att få honom att må bra (vilket så klart misslyckades). Jag fick hålla om honom på kvällarna när han grät, lyssna på hur han ville "hoppa från bron", "köra in i en bergvägg" osv, försöka uppmuntra och ge stöd, han drack mycket - medan jag själv gick sönder inombords för att familjen splittrades (jag vet att det var bra egentligen, det var inte hälsosamt för någon). Men aldrig någonsin frågade han hur jag mådde.
Plösligt hade han en ny kvinna som flyttade in hos oss, som han sedan levde ihop med i 10-12 år, ett förhållande som ingen riktigt förstod sig på, jag såg aldrig någon kärlek mellan dom och pappa pratade alltid bakom hennes rygg. Jag ville aldrig åka och hälsa på dom, jag minns hur jag ibland ljög om att jag jobbade på julafton bara för att slippa åka till dom (detta alltså i vuxen ålder).
Pappa har alltid varit ett "offer". Han har alltid haft problem med något eller någon - mer eller mindre - och det är alltid någon annans fel. Han bara klagar och är bitter, och allting handlar alltid om honom, och det är alltid så synd om honom.
Han kom aldrig och hälsade på mig, han frågade (fortfarande) aldrig hur jag mådde, och när jag var gravid för 4 år sedan frågade han heller aldrig hur jag mådde eller hur jag kände. Jag har känt flera gånger att jag nog skulle må bättre utan honom i mitt liv, och att säga det högt för sig själv - eller att skriva det i text så här - är väldigt jobbigt och tungt att erkänna.
Mycket av detta är ju kvar nu, han säger och gör en hel del konstiga saker, men jag vet ju att det är sjukdomen som talar.
Men - jag känner så mycket besvikelse och bitterhet till min pappa, att jag har svårt att ta hela situationen till mig. Jag känner liksom: efter allt vi har gått igenom, efter alla bråk och skrik, så ska jag liksom nu plötsligt släppa allt jag har och gör för att hjälpa honom? Jag vill inte det. Jag kan inte det. Jag bor 10 minuter ifrån min pappa och träffar honom kanske 1 gång per månad, för att jag känner att jag måste, inte för att jag vill. Jag vill inte svara när han ringer och jag vill inte åka och hjälpa honom med alla dessa småsaker han behöver hjälp med. Han bor fortfarande hemma och klarar det ganska ok fortfarande. Att åka till honom ger mig ingenting, det är snarare en ångest som startar dagen innan och resulterar i att jag är på ett jäkla humör, både innan, under och efter besöket, och det är inte roligt för någon av alla inblandade. Jag känner mig orättvis mot pappa eftersom han inte rår för hur det är, men samtidigt känner jag att jag går emot mig själv, hade han inte varit dålig så hade jag inte hjälpt honom, då hade jag känt att han fick klara sig själv. Och han är min pappa. Det är hemskt att känna så om sin förälder..
Jag försöker tänkta tillbaka och bevara fina och bra minnen. Han var en bra och rolig pappa när jag var liten, jag blir både glad och ledsen när jag ser gamla bilder på honom, för jag önskar att jag hade kunnat bevara minnet av honom så. Men allt annat som har hänt tar över helhetsbilden.
Hade det varit min mamma som varit sjuk så hade jag varit knäckt. Då hade jag fällt tårar varje dag och verkligen sörjt.
Men nu är jag mest arg och tycker att det är orättvist, av andra anledningar än vad ni andra upplever. Jag känner mig egoistisk som tycker att det är jobbigt för mig. När han fick sin diagnos i vintras så kände jag mig motiverad att hjälpa, mycket också för att jag är pappas ända anhörig i staden där vi bor, jag gick på anhörigutblidning och läste en massa på internet om sjukdomen, men nu känns allt bara hopplöst och mörkt...
Om det är någon här inne som förstår ens en liten del av det jag känner och går igenom så säg gärna till....jag hoppas att jag inte är ensam, fast så klart gör jag det också, eftersom jag inte önskar dessa känslor på någon..
En del av er som har orkat läsa hela vägen hit kanske har tagit illa upp av något av det jag skrivit och då ber jag om ursäkt för det, men detta är mina känslor och mina upplevelser med min sjuka pappa, alla har olika situationer i sina liv, och som sagt, jag hade ett stort behov av att släppa ut detta ikväll..
Ta hand om er"
När jag klickade i väg den där texten så var jag så nervös. Tänkte att folk kommer att tycka att jag är dum i huvudet.
Men, efter bara några minuter började kommentarerna komma. Värmande fina kommentarer från helt okända människor, och jag fick till och med två mail från människor som skrev att det lika gärna kunde ha varit deras berättelse. Jag har länge känt mig så ensam med dessa känslor och tankar, och skämts över att känna som jag gör.
Jag kände mig så lättad och nästan lycklig över all respons som jag fick, från helt okända människor.
Nu har jag delat med mig här också, och om det är någon av er som känner igen er minsta lilla, så tveka inte att skriva en liten rad :-)
Nu ska jag "jobba" vidare. Kvällen närmar sig, och det innebär lite mer rörelse här, eftersom det är några gruppträningspass som drar igång snart.
Tur det, annars hade jag väl segat ihop totalt...
Vi hörs snart igen!
Kram.
Jag har en känsla av att jag kommer att börja blogga mer igen, snart, håll till godo (om ni är kvar).
Vad har hänt den senaste tiden? Inte så mycket utöver det vanliga. Jobb och vardag liksom. Och jobbar gör jag just nu. Eller "jobbar" kallar jag det inte, jag sitter av tiden just nu. Ett monsterpass som heter duga, från 9:45-20:15...och imorgon ska jag vara på plats igen kl 05:45.
Insåg nyss att jag inte har träffat Annabelle sedan i fredagskväll... Igår sov hon när jag gick till jobbet och sen sov hon hos mamma på kvällen, och ikväll sover hon när jag kommer hem. Imorgon lär det bli kramkalas på dagis när jag hämtar henne! :-)
Igår hade jag och Adam datenight när Annabelle sov hos mamma. Jag jobbade ju, han hade match, och så hade vi båda jobb på morgonen idag, så det blev bäst att hon sov borta, det skulle bli så flängigt annars.
Vi åt middag på Invito, och jag åt en gudomligt god svampsoppa till förrätt och en lika god oxfilépasta till efterrätt. Det kändes först lite tråkigt att beställa en pastarätt på en sån fin restaurang, men jag älskar pasta, och det var såååå gott! Krämigt och härligt, och oxfilén var perfekt! Den middagen lever jag på länge, haha! Det är så sällan vi kommer ut bara jag och Adam nuförtiden.
Tänkte jag skulle berätta en lite mer privat grej. Pappa har ju Alzheimers som jag har skrivit om tidigare, och det är som det är med det. Bra dagar och dåliga dagar. Mest dåliga, i mitt fall i alla fall.
Jag är med i en stängd grupp på Facebook, där jag dagligen tar del av andra människors öden med denna sjukdom, och jag kan aldrig riktigt känna igen mig i det dom skriver, för de allra flesta skriver med så mycket kärlek och smärta. Dom saknar verkligen sin mamma eller pappa, och hatar sjukdomen för att den har gjort deras förälder till en annan människa än den dom en gång varit. Vissa dagar känner jag så, men mest känner jag som jag skrev här i texten på facebook som jag nu delar med mig här också:
"Nu tänker jag öppna mig ganska ordentligt här, och jag har velat fram och tillbaka i huruvida jag ska skriva detta inlägg eller inte. Men jag har ett stort behov av att ventilera, och ikväll har jag gjort det med min syster (som också är med i denna grupp och som jag vet kommer att läsa inlägget) och med min sambo.
Min pappa har ju som sagt alzheimers, och fick sin diagnos i vintras. Och som alla andra här inne så hatar jag det. Men, jag kan nästan aldrig relatera till någon av er här, men jag "önskar" att jag kunde det, för då skulle allt kännas "normalt".
Ni allra flesta skriver så vackert (och sorgligt) om era anhöriga, om hur mycket ni sörjer och saknar eran mamma eller pappa. Jag gör inte det.
De senaste 20 åren har jag och pappa haft en väldigt ansträngd relation. Det var varit en emotionell bergochdalbana skulle man kunna säga, och allt började när mina föräldrar separerade när jag var 16 år. Pappa tog det väldigt hårt, och jag fick dra ett otroligt tung lass i att försöka att få honom att må bra (vilket så klart misslyckades). Jag fick hålla om honom på kvällarna när han grät, lyssna på hur han ville "hoppa från bron", "köra in i en bergvägg" osv, försöka uppmuntra och ge stöd, han drack mycket - medan jag själv gick sönder inombords för att familjen splittrades (jag vet att det var bra egentligen, det var inte hälsosamt för någon). Men aldrig någonsin frågade han hur jag mådde.
Plösligt hade han en ny kvinna som flyttade in hos oss, som han sedan levde ihop med i 10-12 år, ett förhållande som ingen riktigt förstod sig på, jag såg aldrig någon kärlek mellan dom och pappa pratade alltid bakom hennes rygg. Jag ville aldrig åka och hälsa på dom, jag minns hur jag ibland ljög om att jag jobbade på julafton bara för att slippa åka till dom (detta alltså i vuxen ålder).
Pappa har alltid varit ett "offer". Han har alltid haft problem med något eller någon - mer eller mindre - och det är alltid någon annans fel. Han bara klagar och är bitter, och allting handlar alltid om honom, och det är alltid så synd om honom.
Han kom aldrig och hälsade på mig, han frågade (fortfarande) aldrig hur jag mådde, och när jag var gravid för 4 år sedan frågade han heller aldrig hur jag mådde eller hur jag kände. Jag har känt flera gånger att jag nog skulle må bättre utan honom i mitt liv, och att säga det högt för sig själv - eller att skriva det i text så här - är väldigt jobbigt och tungt att erkänna.
Mycket av detta är ju kvar nu, han säger och gör en hel del konstiga saker, men jag vet ju att det är sjukdomen som talar.
Men - jag känner så mycket besvikelse och bitterhet till min pappa, att jag har svårt att ta hela situationen till mig. Jag känner liksom: efter allt vi har gått igenom, efter alla bråk och skrik, så ska jag liksom nu plötsligt släppa allt jag har och gör för att hjälpa honom? Jag vill inte det. Jag kan inte det. Jag bor 10 minuter ifrån min pappa och träffar honom kanske 1 gång per månad, för att jag känner att jag måste, inte för att jag vill. Jag vill inte svara när han ringer och jag vill inte åka och hjälpa honom med alla dessa småsaker han behöver hjälp med. Han bor fortfarande hemma och klarar det ganska ok fortfarande. Att åka till honom ger mig ingenting, det är snarare en ångest som startar dagen innan och resulterar i att jag är på ett jäkla humör, både innan, under och efter besöket, och det är inte roligt för någon av alla inblandade. Jag känner mig orättvis mot pappa eftersom han inte rår för hur det är, men samtidigt känner jag att jag går emot mig själv, hade han inte varit dålig så hade jag inte hjälpt honom, då hade jag känt att han fick klara sig själv. Och han är min pappa. Det är hemskt att känna så om sin förälder..
Jag försöker tänkta tillbaka och bevara fina och bra minnen. Han var en bra och rolig pappa när jag var liten, jag blir både glad och ledsen när jag ser gamla bilder på honom, för jag önskar att jag hade kunnat bevara minnet av honom så. Men allt annat som har hänt tar över helhetsbilden.
Hade det varit min mamma som varit sjuk så hade jag varit knäckt. Då hade jag fällt tårar varje dag och verkligen sörjt.
Men nu är jag mest arg och tycker att det är orättvist, av andra anledningar än vad ni andra upplever. Jag känner mig egoistisk som tycker att det är jobbigt för mig. När han fick sin diagnos i vintras så kände jag mig motiverad att hjälpa, mycket också för att jag är pappas ända anhörig i staden där vi bor, jag gick på anhörigutblidning och läste en massa på internet om sjukdomen, men nu känns allt bara hopplöst och mörkt...
Om det är någon här inne som förstår ens en liten del av det jag känner och går igenom så säg gärna till....jag hoppas att jag inte är ensam, fast så klart gör jag det också, eftersom jag inte önskar dessa känslor på någon..
En del av er som har orkat läsa hela vägen hit kanske har tagit illa upp av något av det jag skrivit och då ber jag om ursäkt för det, men detta är mina känslor och mina upplevelser med min sjuka pappa, alla har olika situationer i sina liv, och som sagt, jag hade ett stort behov av att släppa ut detta ikväll..
Ta hand om er"
När jag klickade i väg den där texten så var jag så nervös. Tänkte att folk kommer att tycka att jag är dum i huvudet.
Men, efter bara några minuter började kommentarerna komma. Värmande fina kommentarer från helt okända människor, och jag fick till och med två mail från människor som skrev att det lika gärna kunde ha varit deras berättelse. Jag har länge känt mig så ensam med dessa känslor och tankar, och skämts över att känna som jag gör.
Jag kände mig så lättad och nästan lycklig över all respons som jag fick, från helt okända människor.
Nu har jag delat med mig här också, och om det är någon av er som känner igen er minsta lilla, så tveka inte att skriva en liten rad :-)
Nu ska jag "jobba" vidare. Kvällen närmar sig, och det innebär lite mer rörelse här, eftersom det är några gruppträningspass som drar igång snart.
Tur det, annars hade jag väl segat ihop totalt...
Vi hörs snart igen!
Kram.
fredag 10 oktober 2014
Mitt stora hjärta!
Titta på henne! Vad stor hon har blivit!
Mitt hjärta!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Mitt hjärta!
- Posted using BlogPress from my iPhone
söndag 5 oktober 2014
Hej hej!
Glest mellan inläggen, I know. Men jag ser att ni är några som tittar in varje dag ändå, gulligt.
Livet rullar på, jag har just slagit mig ner i soffan efter en "brutal" helg (liten överdrift). Adam har varit borta och jag och tjejerna har varit hemma. Igår tror jag att jag och Annabelle bråkade en gång i timmen - minst. Och när vi äntligen skulle ha en lite mysig stund, fira kanelbullens dag på café i Birsta, så försvann hon i 30 sekunder. Det kändes som 30 minuter, och jag har nog ALDRIG känt sån panik i mitt liv tidigare.
Vi var på HM och skulle köpa en vinterjacka och mössa till henne, och jag släpper blicken från henne i 3 sekunder, då jag ska plocka upp kortet och betala, och då försvann hon. Jag ropade och ropade, såg henne ingenstans.
Till slut - efter vad som kändes som en evighet - så ser jag henne, med en ballerinadräkt, gåendes mot utgången av affären, ganska långt bort från mig. Ropar då också, men hon hör mig inte ens, så jag börjar springa.
Kom ifatt henne ganska precis innan utgången (så hon behövde inte sätta igång larmet), och då sa jag till henne bestämt men utan att låta arg att hon INTE fick gå iväg så där utan mig. Inom mig höll jag ju på att bryta ihop, men det kunde jag inte riktigt visa då.
Efter detta var jag så skakis att vi struntade i fikat och köpte glass och åkte hem i stället. Och bråkade lite till. Varför vi bråkar? Jag försöker få henne att lära sig innebörden av ordet "nej". Det funkar så där.
Idag var en betydligt bättre dag, med dans, kalas hos Edith och sen en liten tripp till flygplatsen för att hämta hem mormor som har varit på semester. Och om en timme ungefär kommer Adam hem. Undrar om jag orkar stanna uppe tills dess..... Klockan ringer 04:15 imorgon OCH på tisdag.
Jag behöver en helg efter helgen. I alla fall efter den här helgen...
Livet rullar på, jag har just slagit mig ner i soffan efter en "brutal" helg (liten överdrift). Adam har varit borta och jag och tjejerna har varit hemma. Igår tror jag att jag och Annabelle bråkade en gång i timmen - minst. Och när vi äntligen skulle ha en lite mysig stund, fira kanelbullens dag på café i Birsta, så försvann hon i 30 sekunder. Det kändes som 30 minuter, och jag har nog ALDRIG känt sån panik i mitt liv tidigare.
Vi var på HM och skulle köpa en vinterjacka och mössa till henne, och jag släpper blicken från henne i 3 sekunder, då jag ska plocka upp kortet och betala, och då försvann hon. Jag ropade och ropade, såg henne ingenstans.
Till slut - efter vad som kändes som en evighet - så ser jag henne, med en ballerinadräkt, gåendes mot utgången av affären, ganska långt bort från mig. Ropar då också, men hon hör mig inte ens, så jag börjar springa.
Kom ifatt henne ganska precis innan utgången (så hon behövde inte sätta igång larmet), och då sa jag till henne bestämt men utan att låta arg att hon INTE fick gå iväg så där utan mig. Inom mig höll jag ju på att bryta ihop, men det kunde jag inte riktigt visa då.
Efter detta var jag så skakis att vi struntade i fikat och köpte glass och åkte hem i stället. Och bråkade lite till. Varför vi bråkar? Jag försöker få henne att lära sig innebörden av ordet "nej". Det funkar så där.
Idag var en betydligt bättre dag, med dans, kalas hos Edith och sen en liten tripp till flygplatsen för att hämta hem mormor som har varit på semester. Och om en timme ungefär kommer Adam hem. Undrar om jag orkar stanna uppe tills dess..... Klockan ringer 04:15 imorgon OCH på tisdag.
Jag behöver en helg efter helgen. I alla fall efter den här helgen...
Bild från älskade Mallorca i somras. Jag vill tillbaka. Helst nu.
fredag 12 september 2014
Härligt!
Hej på er!
Nä hörrni, det blir inte så mycket bloggade här märker jag. Inte för att jag är superupptagen med annat egentligen, men jag har liksom ingen lust märker jag.
Livet är så bra nu, och visst skulle jag vilja dela med mig, och det kommer jag att göra, men inte varje dag, kanske en gång i veckan eller så.
Vi trivs så himla bra i vårat nya område, det är sån himla skillnad från att bo i stan. Igår till exempel. Jag och Annabelle gick omkring och letade nya lekparker (vi har hittat 5 st), och vid en av dom träffade vi en pojke från hennes dagis. Dom (och några andra barn) började leka, och plötsligt kom glassbilen och en pappa köpte glass till alla barnen. Jag var lika lycklig som Annabelle. Det skulle liksom aldrig ha hänt där vi bodde förut.
Och idag ringde det på dörren. En granne, som också är pappa till en gammal barndomsvän till mig, kom förbi med en bok och en CD, för han hade hört att min dotter heter Annabelle, och där var det en sång som heter "Annabelle Olsson" som han tyckte att vi skulle lyssna på.
Skulle aldrig heller ha hänt där vi bodde förut.
NU ska jag och Annabelle äta en fancy fredagspizza, pappa Adam är på basket-vm i Spanien!
Nä hörrni, det blir inte så mycket bloggade här märker jag. Inte för att jag är superupptagen med annat egentligen, men jag har liksom ingen lust märker jag.
Livet är så bra nu, och visst skulle jag vilja dela med mig, och det kommer jag att göra, men inte varje dag, kanske en gång i veckan eller så.
Vi trivs så himla bra i vårat nya område, det är sån himla skillnad från att bo i stan. Igår till exempel. Jag och Annabelle gick omkring och letade nya lekparker (vi har hittat 5 st), och vid en av dom träffade vi en pojke från hennes dagis. Dom (och några andra barn) började leka, och plötsligt kom glassbilen och en pappa köpte glass till alla barnen. Jag var lika lycklig som Annabelle. Det skulle liksom aldrig ha hänt där vi bodde förut.
Och idag ringde det på dörren. En granne, som också är pappa till en gammal barndomsvän till mig, kom förbi med en bok och en CD, för han hade hört att min dotter heter Annabelle, och där var det en sång som heter "Annabelle Olsson" som han tyckte att vi skulle lyssna på.
Skulle aldrig heller ha hänt där vi bodde förut.
NU ska jag och Annabelle äta en fancy fredagspizza, pappa Adam är på basket-vm i Spanien!
tisdag 2 september 2014
Rutiner
Rutiner är bra.
Nu har vi äntligen börjat få lilla tjejen Annabelle att sova innan kl 20 på kvällarna igen. I sommar och fram tills bara för några dagar sedan så var det liksom inte ens någon idé att påbörja nattningen innan 20:30, och då kanske hon sov (med lite tur) kl 21.
Nu är det tidiga morgontimmar igen, och fullt ös på dagis hela dagarna, så igår sov hon redan 19:45. Skönt tycker jag. Tänk om jag också skulle kunna lägga mig lite tidigare, typ vid 21, eller helst tidigare. Jag sitter ju ändå på cykeln ner till jobbet 05:20 på morgonen...
En annan bra rutin är att jag cyklar till och från jobbet 3 dagar i veckan. Dock har jag börjat få ont i en höft som jag inte har haft problem med tidigare, och jag undrar om det kanske har något samband.
Nu har jag lite grejer att göra på jobbet (faktiskt) så jag skriver väl imorgon igen!
:-)
Nu har vi äntligen börjat få lilla tjejen Annabelle att sova innan kl 20 på kvällarna igen. I sommar och fram tills bara för några dagar sedan så var det liksom inte ens någon idé att påbörja nattningen innan 20:30, och då kanske hon sov (med lite tur) kl 21.
Nu är det tidiga morgontimmar igen, och fullt ös på dagis hela dagarna, så igår sov hon redan 19:45. Skönt tycker jag. Tänk om jag också skulle kunna lägga mig lite tidigare, typ vid 21, eller helst tidigare. Jag sitter ju ändå på cykeln ner till jobbet 05:20 på morgonen...
En annan bra rutin är att jag cyklar till och från jobbet 3 dagar i veckan. Dock har jag börjat få ont i en höft som jag inte har haft problem med tidigare, och jag undrar om det kanske har något samband.
Nu har jag lite grejer att göra på jobbet (faktiskt) så jag skriver väl imorgon igen!
:-)
måndag 1 september 2014
Mitt "nya liv".
Hej på er.
Nu har vi bott i vårat nya hem i lite över en vecka, och det är så himla bra. Vi trivs allihop!
Jag vet inte vad som liksom är bäst, för allt känns bara bättre. Inte för att det var dåligt innan på något sätt, men det känns som mer kvalité liksom.
Bland det bästa jag vet just nu (hemma alltså) är att sitta på altanen på baksidan och titta på när Annabelle och Tindra busar med varandra. Eller att bara sätta fötterna i ett par tofflor och slänga på sig en kofta och gå till lekparken som är strax utanför våran dörr. Det mesta som är bättre är ju liksom Annabelle-relaterat :-)
Sedan har jag lyckats få till det här med vardagsmotion ganska bra också. Tre gånger förra veckan cyklade jag till och från jobbet, och så även idag. Jag ska försöka cykla varje gång jag har öppning, och så kanske någon gång utöver det också. Till jobbet är det bara nedförsbackar i stort sett, och jag är riktigt vaken när jag kommer fram, för jag cyklar inte sakta direkt! Men när det blir is och snö köper jag nog ett busskort :-)
Nu är jag på jobbet och från och med idag har jag nytt schema. Inga större förändringar egentligen, förutom att jag en gång i månaden jobbar vad vi kallar för "monster-helg", alltså fredag-söndag (och hela veckan innan och veckan efter). Men - det får gå.
Nu ska jag fixa dagens första kaffe.
Blä. Äckligt Selecta-kaffe.
Nu har vi bott i vårat nya hem i lite över en vecka, och det är så himla bra. Vi trivs allihop!
Jag vet inte vad som liksom är bäst, för allt känns bara bättre. Inte för att det var dåligt innan på något sätt, men det känns som mer kvalité liksom.
Bland det bästa jag vet just nu (hemma alltså) är att sitta på altanen på baksidan och titta på när Annabelle och Tindra busar med varandra. Eller att bara sätta fötterna i ett par tofflor och slänga på sig en kofta och gå till lekparken som är strax utanför våran dörr. Det mesta som är bättre är ju liksom Annabelle-relaterat :-)
Sedan har jag lyckats få till det här med vardagsmotion ganska bra också. Tre gånger förra veckan cyklade jag till och från jobbet, och så även idag. Jag ska försöka cykla varje gång jag har öppning, och så kanske någon gång utöver det också. Till jobbet är det bara nedförsbackar i stort sett, och jag är riktigt vaken när jag kommer fram, för jag cyklar inte sakta direkt! Men när det blir is och snö köper jag nog ett busskort :-)
Nu är jag på jobbet och från och med idag har jag nytt schema. Inga större förändringar egentligen, förutom att jag en gång i månaden jobbar vad vi kallar för "monster-helg", alltså fredag-söndag (och hela veckan innan och veckan efter). Men - det får gå.
Nu ska jag fixa dagens första kaffe.
Blä. Äckligt Selecta-kaffe.
tisdag 26 augusti 2014
Njuter.
I detta nu sitter jag med datorn ute på altanen. Annabelle plockar blommor och Tindra nosar i rabatterna. Alldeles nyss hade dom något slags race tillsammans.
Jag njuter. Ska stänga ner datorn NU.
Jag njuter. Ska stänga ner datorn NU.
måndag 25 augusti 2014
Ni känner ju mig....
Just nu är det inte mycket aktivitet här på bloggen, av förklarliga skäl.
Men - nu är flytten klar, vi har lämnat nycklarna till våran gamla lägenhet till dess nya ägare.
Jag kommer tillbaka, jag lovar :-)
Men - nu är flytten klar, vi har lämnat nycklarna till våran gamla lägenhet till dess nya ägare.
Jag kommer tillbaka, jag lovar :-)
lördag 23 augusti 2014
onsdag 20 augusti 2014
Lite fattigare, mycket lyckligare.
IDAG har vi fått nycklarna till vårat älskade radhus!!!
Vi var på banken vid 10, och sedan en snabb sväng för att titta hur det såg ut. Bland det första jag sa till Adam var att det ser ut som att det är dags att klippa gräsmattan, haha! Fatta, vi måste klippa gräsmattan!!!
Jag har jobbat från 13:30 idag, så idag blev det inte mycket jobb hemma, och till råga på allt så vaknade Annabelle med feber i morse (som ett brev på posten efter 1 1/2 vecka på dagis), så det saktar ju ner det hela lite också. Måste vabba halva dagen i morgon. Men, hon verkade jättepigg ikväll sa både Adam och mamma så vi får hoppas att det var något litet bara, och att hon är fit for fight på måndag igen! :-)
NU ska jag jobba vidare i 30 minuter till och sedan gå hem och packa en låda eller två :-)
Vi var på banken vid 10, och sedan en snabb sväng för att titta hur det såg ut. Bland det första jag sa till Adam var att det ser ut som att det är dags att klippa gräsmattan, haha! Fatta, vi måste klippa gräsmattan!!!
Jag har jobbat från 13:30 idag, så idag blev det inte mycket jobb hemma, och till råga på allt så vaknade Annabelle med feber i morse (som ett brev på posten efter 1 1/2 vecka på dagis), så det saktar ju ner det hela lite också. Måste vabba halva dagen i morgon. Men, hon verkade jättepigg ikväll sa både Adam och mamma så vi får hoppas att det var något litet bara, och att hon är fit for fight på måndag igen! :-)
NU ska jag jobba vidare i 30 minuter till och sedan gå hem och packa en låda eller två :-)
lördag 16 augusti 2014
Gud vad jag längtar!
Om en vecka bor vi i vårat nya hem.
Jag fattar det inte riktigt. Helt sjukt vad jag längtar! Äntligen får vi våran dröm! Visst, ingen stor fin villa, men ett radhus på 30 kvadrat större än nu, med två badrum, två uteplatser och grannar med barn som Annabelle kommer att växa upp med. Det funkar GOTT och VÄL. Det känns helt rätt!
Men - FYY vad jag hatar dessa dagar innan vi kan börja flytta alla våra möbler och saker. Det är kaos hemma. Halvfyllda säckar och flyttlådor. Saker överallt. Och totalt ostrukturerat. Jag hatar sånt.
Igår var Adam på tippen med lite grejer, bland annat byrå och sängbord från vårat sovrum. Det var inget som gick att sälja då det var sönder lite här och där. Så befriande det är att slänga saker! Men möblerna är ju liksom inget problem när man har en flyttbil och några starka basketkillar som hjälper till att bära, det är ju allt annat som är jobbigt. Smågrejerna liksom.
Igår testade jag min nya cykel som jag köpte häromdagen. Jag cyklade hemifrån och "hem". 20 minuter tar det. Alltså 20 minuter från jobbet och hem, eftersom jag jobbar där jag bor nu. 12 minuter tar det till jobbet, för då är det bara backar ner. Det känns bra. Jag kommer inte att bli en sån där som cyklar i alla väder, spöregnar det tar jag bussen liksom, och när snön kommer ställer jag in cykeln i förrådet :-)
Idag jobbar jag, nu är det slut på semester och inskolning på nya förskolan. Jag är så glad att det har gått bra med Annabelle, hon verkar verkligen trivas där! På måndag börjar allvaret, jobb och dagis 100%, och så flytten då...
Nu ska jag snart få gå hem, det har varit en extreeeemt lugn dag på jobbet...
Zzzz.....zz...zzzz
Jag fattar det inte riktigt. Helt sjukt vad jag längtar! Äntligen får vi våran dröm! Visst, ingen stor fin villa, men ett radhus på 30 kvadrat större än nu, med två badrum, två uteplatser och grannar med barn som Annabelle kommer att växa upp med. Det funkar GOTT och VÄL. Det känns helt rätt!
Men - FYY vad jag hatar dessa dagar innan vi kan börja flytta alla våra möbler och saker. Det är kaos hemma. Halvfyllda säckar och flyttlådor. Saker överallt. Och totalt ostrukturerat. Jag hatar sånt.
Igår var Adam på tippen med lite grejer, bland annat byrå och sängbord från vårat sovrum. Det var inget som gick att sälja då det var sönder lite här och där. Så befriande det är att slänga saker! Men möblerna är ju liksom inget problem när man har en flyttbil och några starka basketkillar som hjälper till att bära, det är ju allt annat som är jobbigt. Smågrejerna liksom.
Igår testade jag min nya cykel som jag köpte häromdagen. Jag cyklade hemifrån och "hem". 20 minuter tar det. Alltså 20 minuter från jobbet och hem, eftersom jag jobbar där jag bor nu. 12 minuter tar det till jobbet, för då är det bara backar ner. Det känns bra. Jag kommer inte att bli en sån där som cyklar i alla väder, spöregnar det tar jag bussen liksom, och när snön kommer ställer jag in cykeln i förrådet :-)
Idag jobbar jag, nu är det slut på semester och inskolning på nya förskolan. Jag är så glad att det har gått bra med Annabelle, hon verkar verkligen trivas där! På måndag börjar allvaret, jobb och dagis 100%, och så flytten då...
Nu ska jag snart få gå hem, det har varit en extreeeemt lugn dag på jobbet...
Zzzz.....zz...zzzz
torsdag 14 augusti 2014
Status.
God morgon!
Idag är jag och "gästspelar" på jobbet i 2 timmar på morgonen. Behöver jag säga att jag har sovit piss??
Gah, hoppas det blir en bra dag utan motgångar ;-)
Idag ska Annabelle vara själv på dagis mellan 9-14. Jag är nervös över lämningen. Som alltid.
Men alltså, igår när jag hämtade henne så blev jag så lycklig, för hon var så lycklig. Hon busade och lekte och skrek och skrattade - hon hade så roligt!! Jag tror att hon har saknat att leka med jämnåriga i sommar. DET känns bra i hjärtat att se henne så där. Hon ville ju liksom inte gå därifrån!
Överlag så känner jag mig lycklig nu. Inte på alla plan i livet (så klart), det måste alltid finnas något som kan bli bättre och det finns två saker på den fronten som jag behöver jobba lite extra på. Går inte in på detaljer.
Om en vecka så har vi fått våra nycklar till vårat älskade radhus som vi har längtat efter hela sommaren! Jag gick förbi där igår, och jag gick liksom och log hela vägen. Det känns så himla bra!! Men det är mycket som ska klaffa och fixas (och packas, och packas upp), men planen är att vi sover där på fredagkväll nästa vecka!
En sak som är så himla roligt är att en av barnen som Annabelle har klickat med på dagis bor rakt över gatan, tänk va kul dom kommer att ha! Och hans familj har två hundar också, kanske blivande kompisar till Tindra? :-)
Nu ska jag ta dagens första kaffekopp!
Ha en fin dag!
Idag är jag och "gästspelar" på jobbet i 2 timmar på morgonen. Behöver jag säga att jag har sovit piss??
Gah, hoppas det blir en bra dag utan motgångar ;-)
Idag ska Annabelle vara själv på dagis mellan 9-14. Jag är nervös över lämningen. Som alltid.
Men alltså, igår när jag hämtade henne så blev jag så lycklig, för hon var så lycklig. Hon busade och lekte och skrek och skrattade - hon hade så roligt!! Jag tror att hon har saknat att leka med jämnåriga i sommar. DET känns bra i hjärtat att se henne så där. Hon ville ju liksom inte gå därifrån!
Överlag så känner jag mig lycklig nu. Inte på alla plan i livet (så klart), det måste alltid finnas något som kan bli bättre och det finns två saker på den fronten som jag behöver jobba lite extra på. Går inte in på detaljer.
Om en vecka så har vi fått våra nycklar till vårat älskade radhus som vi har längtat efter hela sommaren! Jag gick förbi där igår, och jag gick liksom och log hela vägen. Det känns så himla bra!! Men det är mycket som ska klaffa och fixas (och packas, och packas upp), men planen är att vi sover där på fredagkväll nästa vecka!
En sak som är så himla roligt är att en av barnen som Annabelle har klickat med på dagis bor rakt över gatan, tänk va kul dom kommer att ha! Och hans familj har två hundar också, kanske blivande kompisar till Tindra? :-)
Nu ska jag ta dagens första kaffekopp!
Ha en fin dag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)